Kommer hem efter ett långt folkpartimöte till en sovande ettåring. Står ett tag i hans rum och lyssnar till världens vackraste andetag. Det värker i hjärtat att jag inte fick se honom i kväll. Tänker tanken – var det här mötet värt det? Är det värt det att vara politiskt engagerad?
Igår presenterades SCBs studie Folkvaldas villkor i kommunfullmäktige. Studien analyserar vilka som kandiderar och väljs till uppdrag, hur avhoppen ser ut under mandatperioden samt folkvaldas upplevelse av sin tid i kommunfullmäktige. Studien är deprimerande läsning för alla som tycker att det är viktigt att våra politiker ska spegla samhället. Kvinnor, unga (18-29 år) och utrikes födda är under representerade bland dem som nomineras i kommunfullmäktigeval. Tendensen är tydligare ju tyngre poster det handlar om. Dessutom lämnar unga och kvinnor i högre utsträckning sina uppdrag i fullmäktige under mandatperioden. Det är också en högre andel av dem som är nya i politiken som hoppar av. 60 % av alla dem som hoppar av anger privata skäl som anledning. Av de unga är siffran 80 %. De privata skälen är främst att det är svårt att kombinera politiken med sitt arbetsliv och familjeliv.
Jag är inte förvånad. Politik är en mycket tidskrävande sysselsättning. Om man läser kommentatorsfälten på vilken av våra större tidningar som helst så framstår rollen som politiker som enkel, glamorös och extremt lukrativ. Det verkar nästan ha blivit någon slags sanning att politiker är korrupta och tjänar massor av pengar för i bästa fall mediokra insatser. Jag hittade en kommentar i en artikel om situationen i sjukvården som ganska väl sammanfattar mångas syn:
“Dagens politiker har sin egen lilla gräddfil till sjukvård. Som politiker behöver man inte oroa sig för någonting som sjukvård eller arbetslöshet eller att betala för sitt uppehälle och resor m.m. Det kan ju alltid kombineras med lite politik så blir det ett tjänste tillfälle som medborgarna betalar för. Som politiker kan man alltid trixa så att samhället betalar notan.”
Jag engagerade mig i politiken våren 2009. Under de här åren har jag aldrig stött på några oärliga politiker (även om de så klart finns) och jag har bara mött ett fåtal som tjänar några större pengar på politiken. För de allra flesta (mig inklusive) är nog politiken snarare något som kostar pengar. För att kunna lägga den tid som krävs får många gå ner i arbetstid, eller åtminstone satsa betydligt mindre på sitt vanliga jobb än vad de hade kunnat göra annars, med sämre löneutveckling och karriärutveckling som följd.
Med dagens villkor är det inte konstigt att det är lättare att engagera sig politiskt för pensionärer, de som inte har barn (eller inte har huvudansvaret för barn) och för dem som har råd att satsa mindre på sina ordinarie arbeten och/eller arbeta deltid. Om vi vill ha de allra bästa politikerna och vill att våra politiker ska spegla det samhälle vi bor i måste politikens villkor kanske i vissa fall bli mer, inte mindre, generösa. Vi behöver på allvar se över hur vi t.ex. kan ge fler småbarnsföräldrar möjlighet att engagera sig politiskt. Vilka tider är mötena förlagda? Hur många och hur långa behöver mötena vara och kan de ibland göras i en annan form (såsom telefonmöten och möten via nätet)? Kan vi ibland hjälpa föräldrar med barnpassning?
Så är det värt det? Var kvällens möte värt att jag inte fick umgås med min fantastiske son? I det här fallet blir svaret Ja! Ikväll har jag fått lyssna till (och dessutom fått ställa två frågor till) Sveriges eminenta jämställdhetsminister Maria Arnholm. Jag har fått träffa mängder av trevliga människor och fått lyssna på och delta i intressanta debatter. Det finns kvällar när jag mycket hellre hade varit hemma med min familj än att delta i något utdraget och ganska tråkigt möte men oftast upplever jag att det ger otroligt mycket att vara politiskt engagerad. Jag önskar bara att fler fick chansen.
Cecilia Elving 