Kategoriarkiv: Rättssäkerhet

Stöd Afghanistans flickor och kvinnor

Afghanistans flickor och kvinnor får inte glömmas bort! Här är mitt tal från en demonstration på Norrmalmstorg den 27 augusti arrangerad av Varken Hora eller kuvad tillsammans med ett tiotal kvinnorganisationer och organisationer för mänskliga rättigheter såsom Kvinna till Kvinna, Amnesty m.fl.

Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter

Vi som samlats här idag vi förstår att vi har en uppgift. 

Vi kommer aldrig att stillatigande titta på när kvinnor och flickors rättigheter försvinner. 

Vi kommer aldrig att acceptera att 20 års försiktiga framsteg raseras.

Att drömmen om demokrati, om mänskliga fri- och rättigheter slocknar. 

Talibanerna terrorvälde är på väg att återinrättas. Deras PR kuppar och vaga uttalanden om att värna kvinnors rättigheter står bjärt i kontrast mot de fruktansvärda bilder och rapporter som nu kommer. 

Berättelser om bestraffningar med piska för kvinnor på offentlig plats, enbart för att de har befunnit sig utomhus utan sällskap av en man. 

Av världens alla vidriga regimer och ideologier står talibanerna och deras sharialagar ut med sitt extrema kvinnohat.

Den sorg, desperation, förödmjukelse, och skräck som Afghanistans befolkning, och särskilt dess kvinnor och flickor känner just nu ska ingen behöva känna.

Vi som samlats här idag vi förstår att vi har en uppgift. 

Vi behöver gemensamt se till att flickor och kvinnors situation i Afghanistan aldrig glöms bort.

Vi behöver gemensamt se till att flickor och kvinnor ges möjlighet till skydd genom kvotflyktingsystemet.

och vi behöver gemensamt se till att biståndspolitiken och utrikespolitiken blir feministisk på riktigt.

Vi har samlats här idag för att visa vårt stöd. Men också för att visa vår beslutsamhet. 

Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter.

Lämna en kommentar

Under Feminism, Jämställdhet, Liberalerna, Mänskliga rättigheter, Politik, Rättssäkerhet, Uncategorized

Kriminalisera sex utan samtycke

I fredags friade Svea hovrätt sex tonårspojkar som i tingsrätten dömdes till grov våldtäkt på en 15- årig flicka. Trots att flickan befann sig i ett mörkt och tidvis låst rum, att henne mobil stals och att hon var ensam med sex för henne helt okända killar som stod i kö för att ha samlag med henne så ansåg inte rätten att hon var i ett hjälplöst tillstånd. Att hon grät, försökte klä på sig och flera gånger sa nej räcker inte eftersom killarna inte använde våld. Som domaren i fallet beskriver: Hon kan mycket väl ha sagt nej, men även om det varit så blir det inte per automatik våldtäkt. Så kallat tjatsex är inte något som faller inom våldtäkt. De samlag som ägt rum kan mycket väl ha skett mot hennes uttryckliga vilja men om det inte varit utnyttjande av ett hjälplöst tillstånd är det inte våldtäkt”.

Domaren sammanfattar väl det som är huvudproblemet med svensk sexualbrottslagstiftning: ett nej är inte ett nej. Lagen säger inte att ett nej ska respekteras utan ser våldtäkt som ett misshandelsbrott där en person aktivt måste göra motstånd för att freda sig och våldtäkt ska bevisas genom fysiska skador och sönderrivna kläder.  Forskning visar att många offer inte alls gör fysiskt motstånd utan istället reagerar på övergrepp med så kallad ”frozen fright”. Den 15-åriga flickan berättar om sin reaktion på övergreppen i en intervju i Aftonbladet i lördags: ”jag var rädd och sa nej, med de här killarna lyssnade inte… Jag skulle vilja fråga (domaren): Om du var en tjej som jag och hade 6-7 killar emot dig, skulle du våga stå upp och försöka slå dem? Eller skulle du göra som jag: säga nej, och sedan blunda och vänta på att det är över?”.

Om den nya sexualbrottslagen som trädde i kraft den 1 juli i år hade varit tillämpbar så är det troligt att just det här fallet hade dömts annorlunda. I den nya lagen har ”hjälplöst tillstånd” ändrats till ”särskilt utsatt situation” och om åklagaren hade lyckats visa att 15-åringen var ”allvarligt rädd” så hade killgänget kunnat dömas. Men huvudproblemet med lagen: att en kvinnas kropp ses som tillgänglig för sex så länge hon inte gör aktivt motstånd har inte ändrats. Skillnaden är bara att det blir några fler situationer där domstolarna kan bortse från kravet på våld och skador för att kunna döma för våldtäkt.

Det är dags att Sverige får en modern jämställd sexualbrottslagstiftning som utgår från att det är kriminellt att ha sex med någon mot dennes vilja. Regeringens egen utredare föreslog år 2010 att en samtyckesreglering ska införas i lagen. En samtyckesreglering skulle vara en kraftfull markering att skillnaden mellan sex och ett brott går vid ömsesidighet. Huvudinvändningen mot en sådan paragraf: att bristande samtycke är svårt att bevisa, faller på sin egen orimlighet. Det finns mängder av brott som är svåra att lagföra men det är självklart inget argument för att de skulle vara lagliga. Det viktigaste argumentet för en samtyckesreglering är inte heller fler fällande domar utan färre övergrepp. Ett nej måste betyda nej.

Det här blogginlägget kommer ifrån en artikel som jag fick publicerad i tidningen NU igår. Jag vill även rekommendera Erica Närlinges och Anna Mårtenssons blogginlägg om fallet.

5 kommentarer

Under Feminism, Jämställdhet, Rättssäkerhet, Sexualitet

Olagligt register över romer ett knytnävsslag i magen

Nynazister marscherar åter på våra gator runt om i Europa och i valet i maj kommer vi ofrånkomligen att få in nazister i vårt Europaparlament. Vidriga ord som jag länge trott tillhörde en mörk, svunnen tid kastas åter mot judar och romer men idag även mot muslimer.  I den globala krisens spår breder en värderingskris ut sig och det är med djup sorg som jag konstaterar att mänskliga rättigheter idag på allt för många håll runt om i Europa går bakåt. Förtryck av romer, förföljelse av homosexuella, förvägrande av den grundläggande rätten till sin egen kropp för kvinnor. Listan på brotten mot mänskliga rättigheter i Europa kan göras lång och att situationen är än värre på många andra ställen i världen är verkligen ingen tröst.

Idag känns det extra tröstlöst. Nyheten att svenska poliser har kartlagt tusentals romer i ett hemligt register träffar som ett knytnävsslag i magen.  Ju mer som framkommer om det olagliga registret desto värre framstår det. Totalt innehåller registret enligt uppgift 4029 människor spridda över hela Sverige och kanske värst av allt – över tusen av de registrerade är barn. Att svenska poliser år 2013 registrerar helt ostraffade personer enbart baserat på etnicitet känns helt sanslöst. Det är, som väl är, olagligt, men även djupt oetiskt och fullständigt oacceptabelt.

Nu är det avgörande att vi får en ordentlig utredning av vad som har hänt. Sverige har en lång mörk historia gällande behandlingen av romer som har diskriminerats, förföljts, tvångsinventerats och tvångssteriliserats. I Sverige år 2013 lever romer i ett fullständigt oacceptabelt utanförskap med upp till 80 % arbetslöshet. Att romer grovt diskrimineras i Sverige år 2013 visas med all (o)önskvärd tydlighet av Skånepolisens olagliga register. Det är viktigt för oss att komma ihåg när vi med rätta kritiserar EU-länder som Ungern, Bulgarien och Rumänien för deras ännu mer allvarliga diskriminering av romer.

Jag beklagar att regeringen beslutade om en vitbok om de övergrepp romerna drabbades av under 1900-talet i Sverige snarare än en sanningskommission som Delegationen för romska frågor föreslog. Jag hoppas ändå mycket på att vitboken ska ge nödvändiga kunskaper och en lika nödvändig debatt. Om det kan komma något positivt ur dagens sanslösa nyhet om olaglig registrering av romer på etnisk grund så är det att registret tydliggör att antiziganismen lever och frodas även i Sverige år 2013.

2 kommentarer

Under Intergritet, Mänskliga rättigheter, Rättssäkerhet

Perspektivet som saknas i Husbydebatten

Stockholms vaknar upp till ännu en morgon med brända bilar, krossade rutor, eldhärjade skolor och vandaliserade bibliotek. De senaste dagarna har hundratals stockholmare fått sin egendom förstörd och tusentals stockholmare fått sin trygghet skändad.

Nätet och nyhetsflödet fullständigt svämmar över av analyser av anledningarna till kravallerna. Men trots att så mycket har sagts är det en faktor som nästan helt lyser med sin frånvaro i debatten. Beroende på perspektiv talas det om socialt utsatta ungdomar, diskriminerade unga, invandrarungdomar, stenkastare, våldsverkare, huliganer, ligister eller kriminella. Alla dessa begrepp är könlösa, men det är inte de ungdomar som just nu vandaliserar sina egna bostadsområden.

Det verkar stå klart att det uteslutande rör sig om unga män. Så länge vi inte erkänner att det är pojkars och mäns destruktiva beteende detta handlar om så blir det svårare att lösa problemet. Med fel diagnos botas inga sjukdomar.

Om det istället uteslutande hade varit unga kvinnor som kastat stenar, krossat rutor och anlagt bränder så hade vi haft en livlig diskussion om vad det är som får unga kvinnor att ta till våld. Men nu är det ”business as usual” och vi är så vana vid det manliga våldet att vi inte ens längre ser att det är just det – manligt våld. Mäns våld kostar det svenska samhället enorma summor varje år. 80 % av alla brott begås av män. Av de som är dömda för våldsbrott är 94 % män och 6 % kvinnor.  Det är män som våldtar, slår och dödar kvinnor men också som slår och dödar andra män. Mäns våld är ett gigantiskt samhällsproblem som drabbar alla i samhället. Rädslan för mäns våld begränsar flickors och kvinnors hela liv men det är faktiskt pojkar och män som i högst utsträckning drabbas av mäns våld.

Det är dags att vi på allvar gör upp med de destruktiva och våldsamma delarna i mansrollen. Ja förorterna som brinner är socialt utsatta, ja arbetslösheten är hög och skolresultaten låga, ja det finns ett utanförskap och ja upploppen har självklart en klassdimension. Men det är inte alla ungdomar som tar till våld. Fredrik Reinfelt ska ha en eloge för att han är en av få som har sagt rent ut att detta uteslutande handlar om ”arga unga män”. De långsiktiga lösningar som har föreslagits med satsningar på jobb och skola är självklart viktiga. Men jag önskar att vi utöver detta skulle tala mer om hur vi skapar en mer konstruktiv mansroll där vissa pojkar inte får respekt av att sätta skräck i sin omgivning och utöva våld.

Vi måste också med kraft motarbeta den antipluggnorm som sprider sig bland pojkar i flera samhällsklasser. Pojkar har nu lägre betyg än flickor i alla ämnen utom idrott och så många som en fjärdedel av alla pojkar kan inte läsa och förstå krävande texter. Det är ingen högoddsare att majoriteten av våldsverkarna tillhör denna grupp. För många av dessa pojkar är satsningar på förskolan än viktigare än satsningar på skolan. Forskning visar att förskolan i ännu högre grad än skolan kan utjämna livschanser. Då måste vi se till att dessa pojkar går i förskolan. Ett uppenbart första steg är att avskaffa det direkt skadliga vårdnadsbidraget och att ge barn till föräldrar som inte arbetar samma rätt till förskolan som andra barn.

Vi behöver fler konstruktiva manliga förebilder överallt där våra barn och unga finns och satsningar på fler män i förskolor, skolor och fritidsaktiviteter är viktiga. De viktigaste manliga förbilderna är dock papporna och idag är allt för många pappor helt frånvarande och en  femtedel av alla pappor tar inte ut någon som helst föräldraledighet. Detta måste ändras! Det är dags att vi på allvar gör upp med de destruktiva och våldsamma delarna i mansrollen.

Lämna en kommentar

Under Arbetsmarknad, Förskolan, Feminism, Jämställdhet, Rättssäkerhet

Tvekan

Det kliar i fingrarna. Det har gjort det ett tag nu. Jag vill skriva! För det finns ju så mycket att skriva om. Så mycket att vara arg eller glad över, så många strider att utkämpa, så många slag att vinna. Men jag tvekar. Jag har gjort det ett tag nu. Dels så är det ju det där med TIDEN, och den eviga frågan om vad man ska lägga TIDEN på. Dels så är jag evinnerligt dålig på “good enough” och är orolig över att ha ständig prestationsångest inför skrivandet. Men när jag rannsakar mig själv så inser jag att jag också tvekar eftersom jag så väl vet vad konsekvenserna av att blogga kan bli. För jag vill ju inte blogga om mat (det är knappast intressant att veta vilken färdigmat jag köpte senast), skönhet (som för tillfället är ganska nedprioriterat i mitt liv) eller mode (jag älskar att ha fina kläder men är patologiskt ointresserad av klädtrender).

Jag vill skriva om politik, feminism och min vardag. Hur det är att vara en politiskt engagerad småbarnsförälder och försöka leva i ett lyckligt och jämställt förhållande. Det privata är politiskt- och det är precis där, i gränslandet mellan det privata och det politiska som jag vill blogga.

Men år 2013 finns det fortfarande alldeles för många män som tycker att kvinnan ska tiga i församlingen. Kvinnor som bloggar, och särskilt kvinnor som skriver om jämställdhet och feminism, riskerar näthat och hot. Bortom tidningsrubrikerna om #näthat mot kvinnliga kändisar och journalister finns vanliga, betydligt mindre kända flickor och kvinnor som hotas bara för att de uttrycker sina åsikter på nätet. Jag känner flera av dem. De är alla fantastiska, starka och modiga kvinnor. Jag beundrar dem men undrar om jag är lika stark? Jag tror att jag skulle bli fruktansvärt upprörd över hån och könsord, livrädd över våldtäktshot och fullständigt paralyserad av skräck över hot mot mitt barn. Så varför utsätta sig för sådant? Varför inte bara fortsätta att driva jämställdhetsagendan i den skyddade sfären av Liberala Kvinnor och Folkpartiet Liberalerna?

Men så tänker jag att det är ju precis det här de vill, trollen, hatarna, männen som hatar kvinnor. De vill inte bara tysta de offentliga kvinnorna utan vill även att helt vanliga, anonyma kvinnor som jag ska tänka tanken “är det värt det” innan vi kastar oss ut i offentligheten. De vill att vår slutsats ska bli “nej, det är inte värt det”, så att vi tiger i församlingen. Den tanken får mig att sluta tveka och börja skriva. Mitt allra första blogginlägg.

Lämna en kommentar

Under Feminism, Näthat, Politikens villkor, Rättssäkerhet