Category Archives: Politikens villkor

Mycket återstår innan hbtq-personer har lika möjligheter

Jävla rövknullare! Fjolla! Bögjävel!

De coola killarna sitter längst bak i klassrummet och häver ur sig vidrigheter mot RFSLs informatör som försöker prata med högstadieklassen. Glåporden börjar som viskningar men blir undan för undan allt högre. Läraren har helt abdikerat sitt ansvar och lämnat klassrummet. Jag är väl 15-16 år och blir allt mer ledsen och frustrerad. Jag försöker att få tyst på killarna men lyckas inte. Det är mitten av nittiotalet och de coola killarna tycker sig ha en oinskränkbar rätt att trakassera en ”jävla bög”.

De senaste tjugo åren har Sverige tagit gigantiska kliv framåt gällande hbtq-personers rättigheter och stora attitydförändringar har skett. Jag hoppas och tror att det som skedde i mitt klassrum inte skulle kunna hända i Sverige idag. Samtidigt finns det alldeles för mycket kvar att göra och allt går inte framåt.

Temat för Stockholm Pride som började igår är vardag. Vi har långt kvar tills alla hbtq-personer i Sverige har samma rättigheter och framförallt, samma möjligheter, som heterosexuella har. Den psykiska ohälsan bland hbtq-personer, och särskilt bland transpersoner är allt för hög. Många hbtq-personer blir diskriminerade och/eller utsatta för hatbrott. Unga hbtq-personer som lever i en strikt hederskultur blir utsatta för ett starkt förtryck.

Nu på lördag kommer jag att gå i pride paraden som stolt folkpartist tillsammans med bl.a. alla (!) Folkpartiets ministrar. Folkpartiets kampanj i Stockholm Pride heter ”låt tusen barn blomma.” Den handlar om att alla barn och ungdomar ska få tusen möjligheter istället för två. Barn och ungdomar ska få lov att blomma ut utan att begränsas av sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. Mycket arbete återstår innan hbtq-personer har lika rättigheter och möjligheter så jag hoppas att vi ses på Pride.

10544666_10152237492192797_5991935617444337434_n

Det här inlägget publicerades på Stockholmsbloggen den 31 juli.

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Folkpartiet, Mänskliga rättigheter, Politikens villkor, Sexualitet

Horribelt dålig hantering av Omar Mustafa från S

Den senaste veckan har jag med en stor klump i magen följt drevet mot Omar Mustafa. Jag träffade Omar under några år i mitten av 2000-talet när han var engagerad i Sveriges Unga muslimer och jag bl.a. arbetade med att försöka blåsa liv i Sveriges Muslimska Scouter. Då uppfattade jag Omar Mustafa som en oerhört begåvad, varm och engagerad person som det var enkelt att samarbeta med.

Så jag har läst mediarapporteringen om Omar Mustafa med stigande förvåning och med en klump i magen. Under förra veckan växte och växte klumpen allt eftersom mediadrevet tilltog. För det som började med högst berättigad kritik från Expo av inbjudandet av antisemitiska och homofoba föreläsare urartade snabbt till ett osakligt mediedrev som beskyllde Omar för kvinnofientliga, homofoba och antisemitiska åsikter. Självklart måste en medlem av Socialdemokraternas partistyrelse stå upp för S värdegrund. Jag vet alldeles för lite för att kunna uttala mig om Omar Mustafas politiska åsikter och värderingar och om huruvida valet av honom till S partistyrelse var klokt eller oklokt.

Det jag däremot känner mig helt trygg i att säga är detta: Socialdemokraterna har hanterat Omar Mustafas utnämning till suppleant i deras partistyrelse horribelt dåligt. De har skött detta så genom-uselt att jag saknar ord. Till att börja med verkar hela valprocessen med namn som slängs in i elfte timmen oproffesionell och kaotisk. Men det som verkligen, verkligen gör mig upprörd är den totala bristen på ledarskap och krishantering när kritiken mot Omar Mustafa väl briserade. Hur kan man bara lämna en 28-årig nyinvald ledamot (suppleant) till sitt öde att själv försöka ta sig i land torrskodd mitt i ett stormande mediedrev? Hur kan en man som gör anspråk på att vilja bli statsminister helt försöka undvika ansvar och bara hänskjuta allt till Stockholms arbetarkommun? Och hur kan ordföranden i Stockholms arbetarkommun avsätta en ledamot (suppleant) som kongressen har valt?

Egentligen borde jag väl vara skadeglad. För Folkpartiet och alliansen är det ju på sätt och vis goda nyheter att Stefan Löfven har visat prov på uselt ledarskap under hans första kris. Att socialdemokraterna kan ha förlorat tiotusentals muslimska röster. Att socialdemokratin framstår som förvirrad och oproffesionell.

Men jag känner ingen skadeglädje. Konsekvenserna av den usla hanteringen av Omar Mustafa är alldeles för allvarlig för att det ska kunna finnas minsta skäl till glädje. Omar Mustafa är en förebild för många. Han ses som ”the best and the brightest” i det svenska muslimska civilsamhället. Jag tror att många tänker:  om inte han får vara med, vem får det då? Nu upplever tiotusentals (troende) muslimer i Sverige att det inte går att vara partipolitiskt engagerad för dem som har uppdrag i det muslimska civilsamhället. Konsekvenserna av det är svåra att överblicka. 

Lämna en kommentar

Filed under Ideellt engagemang, Mänskliga rättigheter, Politikens villkor, Socialdemokratin

Vem vill vara politiker?

Kommer hem efter ett långt folkpartimöte till en sovande ettåring. Står ett tag i hans rum och lyssnar till världens vackraste andetag. Det värker i hjärtat att jag inte fick se honom i kväll. Tänker tanken – var det här mötet värt det? Är det värt det att vara politiskt engagerad?

Igår presenterades SCBs studie Folkvaldas villkor i kommunfullmäktige. Studien analyserar vilka som kandiderar och väljs till uppdrag, hur avhoppen ser ut under mandatperioden samt folkvaldas upplevelse av sin tid i kommunfullmäktige. Studien är deprimerande läsning för alla som tycker att det är viktigt att våra politiker ska spegla samhället. Kvinnor, unga (18-29 år) och utrikes födda är under representerade bland dem som nomineras i kommunfullmäktigeval. Tendensen är tydligare ju tyngre poster det handlar om. Dessutom lämnar unga och kvinnor i högre utsträckning sina uppdrag i fullmäktige under mandatperioden. Det är också en högre andel av dem som är nya i politiken som hoppar av.  60 % av alla dem som hoppar av anger privata skäl som anledning. Av de unga är siffran 80 %. De privata skälen är främst att det är svårt att kombinera politiken med sitt arbetsliv och familjeliv.

Jag är inte förvånad. Politik är en mycket tidskrävande sysselsättning. Om man läser kommentatorsfälten på vilken av våra större tidningar som helst så framstår rollen som politiker som enkel, glamorös och extremt lukrativ. Det verkar nästan ha blivit någon slags sanning att politiker är korrupta och tjänar massor av pengar för i bästa fall mediokra insatser. Jag hittade en kommentar i en artikel om situationen i sjukvården som ganska väl sammanfattar mångas syn:

“Dagens politiker har sin egen lilla gräddfil till sjukvård. Som politiker behöver man inte oroa sig för någonting som sjukvård eller arbetslöshet eller att betala för sitt uppehälle och resor m.m. Det kan ju alltid kombineras med lite politik så blir det ett tjänste tillfälle som medborgarna betalar för. Som politiker kan man alltid trixa så att samhället betalar notan.”

Jag engagerade mig i politiken våren 2009. Under de här åren har jag aldrig stött på några oärliga politiker (även om de så klart finns) och jag har bara mött ett fåtal som tjänar några större pengar på politiken. För de allra flesta (mig inklusive) är nog politiken snarare något som kostar pengar. För att kunna lägga den tid som krävs får många gå ner i arbetstid, eller åtminstone satsa betydligt mindre på sitt vanliga jobb än vad de hade kunnat göra annars, med sämre löneutveckling och karriärutveckling som följd.

Med dagens villkor är det inte konstigt att det är lättare att engagera sig politiskt för pensionärer, de som inte har barn (eller inte har huvudansvaret för barn) och för dem som har råd att satsa mindre på sina ordinarie arbeten och/eller arbeta deltid. Om vi vill ha de allra bästa politikerna och vill att våra politiker ska spegla det samhälle vi bor i måste politikens villkor kanske i vissa fall bli mer, inte mindre, generösa. Vi behöver på allvar se över hur vi t.ex. kan ge fler småbarnsföräldrar möjlighet att engagera sig politiskt. Vilka tider är mötena förlagda? Hur många och hur långa behöver mötena vara och kan de ibland göras i en annan form (såsom telefonmöten och möten via nätet)? Kan vi ibland hjälpa föräldrar med barnpassning?

Så är det värt det? Var kvällens möte värt att jag inte fick umgås med min fantastiske son? I det här fallet blir svaret Ja! Ikväll har jag fått lyssna till (och dessutom fått ställa två frågor till) Sveriges eminenta jämställdhetsminister Maria Arnholm. Jag har fått träffa mängder av trevliga människor och fått lyssna på och delta i intressanta debatter. Det finns kvällar när jag mycket hellre hade varit hemma med min familj än att delta i något utdraget och ganska tråkigt möte men oftast upplever jag att det ger otroligt mycket att vara politiskt engagerad. Jag önskar bara att fler fick chansen.

4 kommentarer

Filed under Ideellt engagemang, Intergritet, Politikens villkor

Tvekan

Det kliar i fingrarna. Det har gjort det ett tag nu. Jag vill skriva! För det finns ju så mycket att skriva om. Så mycket att vara arg eller glad över, så många strider att utkämpa, så många slag att vinna. Men jag tvekar. Jag har gjort det ett tag nu. Dels så är det ju det där med TIDEN, och den eviga frågan om vad man ska lägga TIDEN på. Dels så är jag evinnerligt dålig på “good enough” och är orolig över att ha ständig prestationsångest inför skrivandet. Men när jag rannsakar mig själv så inser jag att jag också tvekar eftersom jag så väl vet vad konsekvenserna av att blogga kan bli. För jag vill ju inte blogga om mat (det är knappast intressant att veta vilken färdigmat jag köpte senast), skönhet (som för tillfället är ganska nedprioriterat i mitt liv) eller mode (jag älskar att ha fina kläder men är patologiskt ointresserad av klädtrender).

Jag vill skriva om politik, feminism och min vardag. Hur det är att vara en politiskt engagerad småbarnsförälder och försöka leva i ett lyckligt och jämställt förhållande. Det privata är politiskt- och det är precis där, i gränslandet mellan det privata och det politiska som jag vill blogga.

Men år 2013 finns det fortfarande alldeles för många män som tycker att kvinnan ska tiga i församlingen. Kvinnor som bloggar, och särskilt kvinnor som skriver om jämställdhet och feminism, riskerar näthat och hot. Bortom tidningsrubrikerna om #näthat mot kvinnliga kändisar och journalister finns vanliga, betydligt mindre kända flickor och kvinnor som hotas bara för att de uttrycker sina åsikter på nätet. Jag känner flera av dem. De är alla fantastiska, starka och modiga kvinnor. Jag beundrar dem men undrar om jag är lika stark? Jag tror att jag skulle bli fruktansvärt upprörd över hån och könsord, livrädd över våldtäktshot och fullständigt paralyserad av skräck över hot mot mitt barn. Så varför utsätta sig för sådant? Varför inte bara fortsätta att driva jämställdhetsagendan i den skyddade sfären av Liberala Kvinnor och Folkpartiet Liberalerna?

Men så tänker jag att det är ju precis det här de vill, trollen, hatarna, männen som hatar kvinnor. De vill inte bara tysta de offentliga kvinnorna utan vill även att helt vanliga, anonyma kvinnor som jag ska tänka tanken “är det värt det” innan vi kastar oss ut i offentligheten. De vill att vår slutsats ska bli “nej, det är inte värt det”, så att vi tiger i församlingen. Den tanken får mig att sluta tveka och börja skriva. Mitt allra första blogginlägg.

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Näthat, Politikens villkor, Rättssäkerhet