Kategoriarkiv: Näthat

mars 10, 2013 · 11:02 e m

Sverige behöver både företag, förskolor och feminism

Sitter på tåget på väg hem från Folkpartiets stora konferens Liberalt Riksmöte 2013 i Västerås. Jag är uppfylld av starka känslor. Glädje, förväntan och faktiskt, tacksamhet. Under tre dagar har jag hållit i lika många seminarier (alla om medlemsvärvning och hur vi vitaliserar de politiska mötena) och lyssnat på Folkpartiets främsta företrädare som har hållit tal eller deltagit i olika panelsamtal.

Det som får mig att känna sådan glädje är vår nya jämställdhetsminister, Maria Arnholm.  Maria lyckades pricka in nästan alla mina hjärtefrågor i samma tal. Hon satte bl.a. ner foten mot det oacceptabla näthatet mot kvinnor, pekade på hur kvinnofientlig Sverigedemokraternas politik är (”Sverigedemokraterna är patriarkatet upphöjt till politik”) och talade om de orättvisa löneskillnaderna och den ojämställda arbetsmarknaden.

Maria Arnholm har bara varit jämställdhetsminister i en och en halv månad men har redan lyckats sätta siffran 3,6 miljoner kronor på den politiska kartan och dagordningen. 3,6 miljoner kronor som är skillnaden mellan den genomsnittlige mannen i Sverige och den genomsnittlige kvinnans livslöner. Och då bör man komma ihåg att kvinnor och män arbetar lika många timmar när allt obetalt arbete räknas in. Sedan fortsätter vår jämställdhetsminister med lösningarna och jag ryser eftersom det känns som att jag hade kunnat skriva hennes tal själv. Viktigast för en jämställd arbetsmarknad menar Maria är jämställdhet i hemmet: ”Vi kommer aldrig att få jämställda löner utan jämställda föräldrar”.

De fyra år som jag har lagt alldeles för mycket tid, engagemang och känslor på att försöka påverka Folkpartiets jämställdhetspolitik har inneburit både med och motgångar. Att arbeta för jämställdhet är ofta att arbeta i motvind. Men idag har den liberala feminismen medvind. På scen står en folkpartistisk jämställdhetsminister som med stor närvaro och övertygelse talar om feminismen som en självklar del av liberalismen. Mina ögon blir blankare och blankare för att slutligen helt svämma över. Här talar en extremt kompetent kvinna med verklig makt som brinner för samma saker som jag gör, som vill utveckla samhället i samma riktning som jag vill och som visar att hon menar allvar.

Maria Arnholms avslutar talet med att Sverige behöver både företag, förskolor och feminism och när vi lämnar kongressalen får vi ett konkret verktyg för ökad jämställdhet i handen. Det är en handlingsplan i femton punkter för folkpartiets kommunföreningar som jämställdhetsministern har tagit fram tillsammans med Lennart Gabrielsson och Anna Steele. Jag öppnar och läser och det känns helt overkligt. Jag håller med på varenda punkt (men i ärligheten namn så är punkt 10 och 12 inga frågor som jag har drivit även om de är vettiga förslag). Listan bifogas längre ner.

Jag kommer inte idolisera Maria Arnholm. Jag och Liberala Kvinnor i Stockholm kommer att vara en blåslampa och se till att det blir handling av orden. Men idag tillåter jag mig att somna med ett lyckligt leende på läpparna. Idag tillåter jag mig att känna glädje, förväntan, och faktiskt, tacksamhet. Det går bra nu. Vinden har vänt.

15 förslag från Folkpartiet för en jämställd kommun

  1. Karriär för kvinnor inom omsorgen
  2. Fler heltider i välfärden
  3. En omsorg om äldre och anhöriga
  4. Utökad möjlighet till barnomsorg på obekväma arbetstider
  5. Rätt antal timmar i förskolan
  6. Engenusansvarig pedagog på varje förskola
  7. Fler män i förskolan
  8. Karriärsteg för förskolan
  9. Höj lärarlönerna
  10. En lässatsning för pojkar
  11. Flickor och pojkar ska ges samma förutsättningar för en utvecklande fritid.
  12. Nattstopp – trygghet i kollektivtrafiken
  13. Långsiktig finansiering för kommunens kvinnojour
  14. Vi nominerar jämställt till de kommunala bolagsstyrelserna
  15. Ett jämställdhetspris till kommunens mest jämställda företag

1 kommentar

Under Arbetsmarknad, Feminism, Folkpartiet, Jämställdhet, Näthat, Politik

februari 13, 2013 · 12:51 e m

Tvekan

Det kliar i fingrarna. Det har gjort det ett tag nu. Jag vill skriva! För det finns ju så mycket att skriva om. Så mycket att vara arg eller glad över, så många strider att utkämpa, så många slag att vinna. Men jag tvekar. Jag har gjort det ett tag nu. Dels så är det ju det där med TIDEN, och den eviga frågan om vad man ska lägga TIDEN på. Dels så är jag evinnerligt dålig på “good enough” och är orolig över att ha ständig prestationsångest inför skrivandet. Men när jag rannsakar mig själv så inser jag att jag också tvekar eftersom jag så väl vet vad konsekvenserna av att blogga kan bli. För jag vill ju inte blogga om mat (det är knappast intressant att veta vilken färdigmat jag köpte senast), skönhet (som för tillfället är ganska nedprioriterat i mitt liv) eller mode (jag älskar att ha fina kläder men är patologiskt ointresserad av klädtrender).

Jag vill skriva om politik, feminism och min vardag. Hur det är att vara en politiskt engagerad småbarnsförälder och försöka leva i ett lyckligt och jämställt förhållande. Det privata är politiskt- och det är precis där, i gränslandet mellan det privata och det politiska som jag vill blogga.

Men år 2013 finns det fortfarande alldeles för många män som tycker att kvinnan ska tiga i församlingen. Kvinnor som bloggar, och särskilt kvinnor som skriver om jämställdhet och feminism, riskerar näthat och hot. Bortom tidningsrubrikerna om #näthat mot kvinnliga kändisar och journalister finns vanliga, betydligt mindre kända flickor och kvinnor som hotas bara för att de uttrycker sina åsikter på nätet. Jag känner flera av dem. De är alla fantastiska, starka och modiga kvinnor. Jag beundrar dem men undrar om jag är lika stark? Jag tror att jag skulle bli fruktansvärt upprörd över hån och könsord, livrädd över våldtäktshot och fullständigt paralyserad av skräck över hot mot mitt barn. Så varför utsätta sig för sådant? Varför inte bara fortsätta att driva jämställdhetsagendan i den skyddade sfären av Liberala Kvinnor och Folkpartiet Liberalerna?

Men så tänker jag att det är ju precis det här de vill, trollen, hatarna, männen som hatar kvinnor. De vill inte bara tysta de offentliga kvinnorna utan vill även att helt vanliga, anonyma kvinnor som jag ska tänka tanken “är det värt det” innan vi kastar oss ut i offentligheten. De vill att vår slutsats ska bli “nej, det är inte värt det”, så att vi tiger i församlingen. Den tanken får mig att sluta tveka och börja skriva. Mitt allra första blogginlägg.

Lämna en kommentar

Under Feminism, Näthat, Politikens villkor, Rättssäkerhet