Category Archives: Framfall

Det går att påverka i politiken!

I går fattade vi i landstingsfullmäktige beslut om 2018 års budget och jag är så stolt och glad över att ha fått med flera av mina hjärtefrågor. Under förra året ledde jag en arbetsgrupp som arbetade fram förslag för ökad jämställdhet i Stockholms läns landsting och nästa år kommer många av våra förslag att bli verklighet. Det känns fantastiskt roligt! Stort tack till Annika Linde, Jan Liliemark, Charlotta Schenholm, Eva Götell och Tobias Davidsson för ett bra samarbete. Här är det anförande som jag höll under budgetdebatten:

Ordförande, ledamöter, åhörare

Brott som begås i hederns namn är en av vår tids största kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Det är fullständigt oacceptabelt att tiotusentals flickor, kvinnor och pojkar i vårt län får sin frihet och sina rättigheter begränsade med motivet att bevara familjens heder. Det är inte värdigt vårt liberala, demokratiska och jämställda samhälle. Jag är glad och stolt att vi i alliansens budgetförslag nu skärper arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck ytterligare och tar fram en handlingsplan för landstingets arbete mot hedersrelaterat våld.

Så till förlossningsvården. Varje födande kvinna ska ges en trygg, säker och evidensbaserad vård på hennes egna villkor. Stockholm har en fantastisk förlossningsvård men det finns också stora utmaningar. Nu sker det stora satsningar på förlossningsvården:

Vi bygger ut förlossningsvården kraftigt vilket flera redan har beskrivit här idag.  De närmaste åren, 2017-2021, byggs vården ut på Södersjukhuset och Karolinska universitetssjukhuset. År 2022 öppnar S:t Görans sjukhus förlossningsklinik som ska ha kapacitet för 4 000 förlossningar om året.

Vi fattar snart beslut om en ny förlossningsplan.

Ett introduktionsprogram påbörjas nu där nyutexaminerade nyanställda barnmorskor får ”gå bredvid” en erfaren barnmorska i tre månader för att få en mjukstart.

Arbetet mot förlossningsskador fortsätter och intensifierasVi utbildar alla barnmorskor i evidensbaserade metoder som kan förebygga förlossningsskador. Vi förbättrar inrapporteringen till bristningsregistret och ser till att det kan fungera som ett tillförlitligt instrument för uppföljning. Vi ser till att alla skador som ändå uppstår identifieras och åtgärdas.

Enträgen vinner. Äntligen hör jag från dem jag talar med i professionen att förlossningsskadorna nu börjar gå ner. Det är verkligt goda nyheter för Stockholms kvinnor.

Några andra av mina hjärtefrågor i alliansens budgetförslag som jag vill nämna är:

Att arbetet mot urininkontinens och framfall nu intensifieras. Information om bäckenbottenträning ska ges både på BB och på MVC. Tillgången till adekvat behandling av dessa komplikationer behöver säkerställas och medvetenheten bland patienter och vårdpersonal öka. Det är viktigt.

Att de patienter som inte har någon anhörig ska ha möjlighet att ta med en stödperson, så kallad doula, på förlossningen. Samt att en medföljande närstående ska erbjudas plats på eller i nära anslutning till sjukhuset så länge barnet eller den som fött behöver vård.

Låt mig avsluta med det viktigaste vi har: barnen. Jag vill att alla barn i Sverige ska ha samma rättigheter, och så lika möjligheter som möjligt, oavsett deras föräldrars bakgrund. Därför är det viktigt att Rinkebyprojektet fortsätter och att vi öppnar upp för en utveckling av projektet till andra delar av länet. Vi måste våga tänka nytt och utveckla samarbetet mer mellan landsting och kommun, bl.a genom fler familjecentraler. Slutligen är det viktigt att vi i budgeten slår fast att barns rättigheter ska tas tillvara och kunskapen om barnkonventionen bland vårdgivarna ska öka. Bifall till alliansens budgetförslag!

Lämna en kommentar

Filed under Barn, Förlossningsskador, Förlossningsvård, Feminism, Framfall, Jämställdhet, Politik, Sjukvård

Hjälp, något är allvarligt fel med min kropp!

Det känns som att jag har vunnit högsta vinsten på lotto. Jag har fött ett helt friskt barn och jag har kommit ur förlossningen helskinnad – jag har inte gått sönder någonting. Inte ett enda litet stygn har jag fått. Eufori! Den känslan sitter kvar tills kvällen efter förlossningen när jag sitter på toaletten och plötsligt känner hur någonting trillar ut. Eller snarare trillar ner. En stor bulle av någonting som jag aldrig har sett förut ramlar plötsligt ner och tittar fram ut ur slidmynningen. Vad i helvete är det som händer?!!

Jag googlar och inser att det är någon slags framfall, prolaps, och blir förvånad och lite förbannad över hur vanligt det är. Svenska siffror pratar om att 30 % av alla kvinnor drabbas och en stor studie från Yale säger att framfall drabbar 50 % av alla amerikanska kvinnor och att 11 %  av amerikanska kvinnor behöver opereras.  Så varför har jag knappt hört talas om framfall förut? Dagen efter ringer jag till mödravårdscentralen som säger att ”det är helt normalt och vad bra att den  bara har trillat fram en gång. Du har fött två barn vaginalt på bara två år, det är en stor belastning på kroppen. Det är bara att knipa”.

Ytterligare en dag senare ramlar bullen ner igen och den här gången vill den inte dra sig uppåt. Nu har MVC stängt, det är lördag, och jag ringer istället till sjukvårdsupplysningen. För första gången jag har varit med om är det en manlig sjuksköterska som svarar. Han verkar lite besvärad och det är jag också. Jag tycker egentligen att såna här ”underlivsfrågor” är jobbiga att prata om som jag skriver här . Jag skriver bara detta ur en stark feministisk övertygelse att så länge vi inte vågar prata om dem så kommer kvinnor att få sämre vård och sämre hälsa än vad vi skulle kunna ha och förtjänar. Det privata är politiskt, det går inte att komma ifrån. 

Den manliga sjuksköterskan frågar om mina symptom. Så här går konversationen:

Han: Blöder du?
Jag: Alltså jag har fött barn för tre dagar sedan, ja, jag blöder.
Han: Blöder du något mer än det där, eh, avslaget?
Jag: Hur ska jag kunna veta det?
Han: Har du ont i magen?
Jag: Alltså jag har fött barn för tre dagar sedan, jag har ett jättestort sår inne i magen som håller på att dra ihop sig.
Han: Eh, vänta jag kopplar dig till en gynsköterska. Han kopplar…
Bebisen: iiiiihhhhhh (skriker, hungrig)
Jag: lägger på luren och ammar mitt barn.

På kvällen sitter jag och googlar om framfall. Jag tittar på bilder och läser rapporter och diagnostiserar mig själv. Så kommer jag fram till att jag har fått livmoderframfall av den närst värsta eller kanske till och med värsta sorten, total prolaps. Kanske kommer min livmoder att behöva opereras bort.

Jag gråter och jag är förbannad. Det här hade kunnat undvikas om jag hade gjort ordentligt med knipövningar efter förra förlossningen. Jag tittar igenom pärmen som jag har sparat från Alexanders födelse med de typ 15 olika broschyrer som jag fått från förlossningen och från BVC. Jag har sparat allt och jag har läst allt. Men inte en enda liten broschyr om knipövningar och hur man ska göra dem. Inte en rad om framfall och hur vanligt det är. Samma sak efter den här förlossningen. En enda mening berörde mitt underliv. En barnmorska sa ”det är viktigt att du kommer igång med knipövningarna direkt”. Som om alla visste hur man gjorde, som att det var enkelt, som om det inte fanns undersökningar som visar att över 30 % av alla kvinnor kniper helt fel. Självklart borde jag ha knipit mer men jag hade liksom lite annat att tänka på när Alexander var liten. Hade jag vetat om att min livmoder kunde ramla ner och lägga sig i slidmynningen hade jag sett till att prioritera knipandet på ett helt annat sätt, det är ett som är säkert!

På måndagen har vi efterkontroll av bebisen på förlossningen och jag ber att bli undersökt. Det visar sig att min livmoder sitter där den ska. Min egen diagnos var helt fel. Visst har jag framfall, men det är en liten del av den främre slidväggen som har ramlat ner och det kan helt gå tillbaka med bäckenbottenträning. Den här gången får jag en ordentlig (muntlig) instruktion om hur jag ska göra knipövningarna och efter två ytterligare dagar är alla symptom nästan borta. Jag ska på återkontroll om tre veckor och förhoppningen är att jag då kommer att vara helt återställd.

Men här kommer ett förslag till Stockholms läns landsting: ta fram en broschyr om bäckenbottenträning efter förlossningen och ge till alla kvinnor som har fött barn. Ta fram en bäckenbottenträningsapp som vi kan använda medan vi ammar (eller flaskmatar). Se över eftervården efter förlossningar. Med tanke på hur högt vi prioriterar våra allra minsta medborgares hälsa, är det verkligen rimligt att vi lägger så lite fokus på eftervården av deras mödrar?

4 kommentarer

Filed under Förlossningsskador, Förlossningsvård, Framfall, Sjukvård