Kategoriarkiv: Förlossningsvård

juni 15, 2017 · 10:06 e m

Det går att påverka i politiken!

I går fattade vi i landstingsfullmäktige beslut om 2018 års budget och jag är så stolt och glad över att ha fått med flera av mina hjärtefrågor. Under förra året ledde jag en arbetsgrupp som arbetade fram förslag för ökad jämställdhet i Stockholms läns landsting och nästa år kommer många av våra förslag att bli verklighet. Det känns fantastiskt roligt! Stort tack till Annika Linde, Jan Liliemark, Charlotta Schenholm, Eva Götell och Tobias Davidsson för ett bra samarbete. Här är det anförande som jag höll under budgetdebatten:

Ordförande, ledamöter, åhörare

Brott som begås i hederns namn är en av vår tids största kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Det är fullständigt oacceptabelt att tiotusentals flickor, kvinnor och pojkar i vårt län får sin frihet och sina rättigheter begränsade med motivet att bevara familjens heder. Det är inte värdigt vårt liberala, demokratiska och jämställda samhälle. Jag är glad och stolt att vi i alliansens budgetförslag nu skärper arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck ytterligare och tar fram en handlingsplan för landstingets arbete mot hedersrelaterat våld.

Så till förlossningsvården. Varje födande kvinna ska ges en trygg, säker och evidensbaserad vård på hennes egna villkor. Stockholm har en fantastisk förlossningsvård men det finns också stora utmaningar. Nu sker det stora satsningar på förlossningsvården:

Vi bygger ut förlossningsvården kraftigt vilket flera redan har beskrivit här idag.  De närmaste åren, 2017-2021, byggs vården ut på Södersjukhuset och Karolinska universitetssjukhuset. År 2022 öppnar S:t Görans sjukhus förlossningsklinik som ska ha kapacitet för 4 000 förlossningar om året.

Vi fattar snart beslut om en ny förlossningsplan.

Ett introduktionsprogram påbörjas nu där nyutexaminerade nyanställda barnmorskor får ”gå bredvid” en erfaren barnmorska i tre månader för att få en mjukstart.

Arbetet mot förlossningsskador fortsätter och intensifieras. Vi utbildar alla barnmorskor i evidensbaserade metoder som kan förebygga förlossningsskador. Vi förbättrar inrapporteringen till bristningsregistret och ser till att det kan fungera som ett tillförlitligt instrument för uppföljning. Vi ser till att alla skador som ändå uppstår identifieras och åtgärdas.

Enträgen vinner. Äntligen hör jag från dem jag talar med i professionen att förlossningsskadorna nu börjar gå ner. Det är verkligt goda nyheter för Stockholms kvinnor.

Några andra av mina hjärtefrågor i alliansens budgetförslag som jag vill nämna är:

Att arbetet mot urininkontinens och framfall nu intensifieras. Information om bäckenbottenträning ska ges både på BB och på MVC. Tillgången till adekvat behandling av dessa komplikationer behöver säkerställas och medvetenheten bland patienter och vårdpersonal öka. Det är viktigt.

Att de patienter som inte har någon anhörig ska ha möjlighet att ta med en stödperson, så kallad doula, på förlossningen. Samt att en medföljande närstående ska erbjudas plats på eller i nära anslutning till sjukhuset så länge barnet eller den som fött behöver vård.

Låt mig avsluta med det viktigaste vi har: barnen. Jag vill att alla barn i Sverige ska ha samma rättigheter, och så lika möjligheter som möjligt, oavsett deras föräldrars bakgrund. Därför är det viktigt att Rinkebyprojektet fortsätter och att vi öppnar upp för en utveckling av projektet till andra delar av länet. Vi måste våga tänka nytt och utveckla samarbetet mer mellan landsting och kommun, bl.a genom fler familjecentraler. Slutligen är det viktigt att vi i budgeten slår fast att barns rättigheter ska tas tillvara och kunskapen om barnkonventionen bland vårdgivarna ska öka. Bifall till alliansens budgetförslag!

Lämna en kommentar

Under Barn, Förlossningsskador, Förlossningsvård, Feminism, Framfall, Jämställdhet, Politik, Sjukvård

mars 21, 2014 · 7:41 e m

Hjälp, något är allvarligt fel med min kropp!

Det känns som att jag har vunnit högsta vinsten på lotto. Jag har fött ett helt friskt barn och jag har kommit ur förlossningen helskinnad – jag har inte gått sönder någonting. Inte ett enda litet stygn har jag fått. Eufori! Den känslan sitter kvar tills kvällen efter förlossningen när jag sitter på toaletten och plötsligt känner hur någonting trillar ut. Eller snarare trillar ner. En stor bulle av någonting som jag aldrig har sett förut ramlar plötsligt ner och tittar fram ut ur slidmynningen. Vad i helvete är det som händer?!!

Jag googlar och inser att det är någon slags framfall, prolaps, och blir förvånad och lite förbannad över hur vanligt det är. Svenska siffror pratar om att 30 % av alla kvinnor drabbas och en stor studie från Yale säger att framfall drabbar 50 % av alla amerikanska kvinnor och att 11 %  av amerikanska kvinnor behöver opereras.  Så varför har jag knappt hört talas om framfall förut? Dagen efter ringer jag till mödravårdscentralen som säger att ”det är helt normalt och vad bra att den  bara har trillat fram en gång. Du har fött två barn vaginalt på bara två år, det är en stor belastning på kroppen. Det är bara att knipa”.

Ytterligare en dag senare ramlar bullen ner igen och den här gången vill den inte dra sig uppåt. Nu har MVC stängt, det är lördag, och jag ringer istället till sjukvårdsupplysningen. För första gången jag har varit med om är det en manlig sjuksköterska som svarar. Han verkar lite besvärad och det är jag också. Jag tycker egentligen att såna här ”underlivsfrågor” är jobbiga att prata om som jag skriver här . Jag skriver bara detta ur en stark feministisk övertygelse att så länge vi inte vågar prata om dem så kommer kvinnor att få sämre vård och sämre hälsa än vad vi skulle kunna ha och förtjänar. Det privata är politiskt, det går inte att komma ifrån. 

Den manliga sjuksköterskan frågar om mina symptom. Så här går konversationen:

Han: Blöder du?
Jag: Alltså jag har fött barn för tre dagar sedan, ja, jag blöder.
Han: Blöder du något mer än det där, eh, avslaget?
Jag: Hur ska jag kunna veta det?
Han: Har du ont i magen?
Jag: Alltså jag har fött barn för tre dagar sedan, jag har ett jättestort sår inne i magen som håller på att dra ihop sig.
Han: Eh, vänta jag kopplar dig till en gynsköterska. Han kopplar…
Bebisen: iiiiihhhhhh (skriker, hungrig)
Jag: lägger på luren och ammar mitt barn.

På kvällen sitter jag och googlar om framfall. Jag tittar på bilder och läser rapporter och diagnostiserar mig själv. Så kommer jag fram till att jag har fått livmoderframfall av den närst värsta eller kanske till och med värsta sorten, total prolaps. Kanske kommer min livmoder att behöva opereras bort.

Jag gråter och jag är förbannad. Det här hade kunnat undvikas om jag hade gjort ordentligt med knipövningar efter förra förlossningen. Jag tittar igenom pärmen som jag har sparat från Alexanders födelse med de typ 15 olika broschyrer som jag fått från förlossningen och från BVC. Jag har sparat allt och jag har läst allt. Men inte en enda liten broschyr om knipövningar och hur man ska göra dem. Inte en rad om framfall och hur vanligt det är. Samma sak efter den här förlossningen. En enda mening berörde mitt underliv. En barnmorska sa ”det är viktigt att du kommer igång med knipövningarna direkt”. Som om alla visste hur man gjorde, som att det var enkelt, som om det inte fanns undersökningar som visar att över 30 % av alla kvinnor kniper helt fel. Självklart borde jag ha knipit mer men jag hade liksom lite annat att tänka på när Alexander var liten. Hade jag vetat om att min livmoder kunde ramla ner och lägga sig i slidmynningen hade jag sett till att prioritera knipandet på ett helt annat sätt, det är ett som är säkert!

På måndagen har vi efterkontroll av bebisen på förlossningen och jag ber att bli undersökt. Det visar sig att min livmoder sitter där den ska. Min egen diagnos var helt fel. Visst har jag framfall, men det är en liten del av den främre slidväggen som har ramlat ner och det kan helt gå tillbaka med bäckenbottenträning. Den här gången får jag en ordentlig (muntlig) instruktion om hur jag ska göra knipövningarna och efter två ytterligare dagar är alla symptom nästan borta. Jag ska på återkontroll om tre veckor och förhoppningen är att jag då kommer att vara helt återställd.

Men här kommer ett förslag till Stockholms läns landsting: ta fram en broschyr om bäckenbottenträning efter förlossningen och ge till alla kvinnor som har fött barn. Ta fram en bäckenbottenträningsapp som vi kan använda medan vi ammar (eller flaskmatar). Se över eftervården efter förlossningar. Med tanke på hur högt vi prioriterar våra allra minsta medborgares hälsa, är det verkligen rimligt att vi lägger så lite fokus på eftervården av deras mödrar?

4 kommentarer

Under Förlossningsskador, Förlossningsvård, Framfall, Sjukvård

februari 27, 2014 · 8:18 e m

Att föda med doula

Nu har jag fått frågan från många håll vad en doula är för något och varför det är så viktigt för mig att föda med doula. Därför kommer här ett blogginlägg som jag skrev till min doula Cecilias blogg efter att jag hade fött Alexander:

Jag kom i kontakt med begreppet doula när jag gjorde research på nätet om förlossningar. Jag ville föda vaginalt, spricka så lite som möjligt och inte avsluta förlossningen med sugklocka eller tång. Jag är något av ett kontrollfreak och läste en massa statistik över förlossningar. Till min förvåning verkar det inte finnas något samband mellan profylax som ju väldigt många använder och positiva förlossningsförlopp. Däremot hittade jag studier som visar på starkt positiva resultat med doula, något jag aldrig hade hört talas om innan. Min man och jag frågade runt mycket efter doulor som kunde rekomenderas och Cecilias namn nämndes från flera olika håll. Vi träffade Cecilia för en fika och blev direkt övertygade om att hon var rätt person. Cecilia verkade varm, seriös och hon utstrålar massor av positiv energi.

Cecilia kom hem till oss för en lång genomgång av hur vi ville ha vår förlossning och visade oss flera olika smärtlindrande positioner som vi tränade på tillsammans. Genom Cecilias stöd och även den fantastiska kursen ”föda utan rädsla” kände vi oss trygga inför förlossningen, och framförallt kände vi att vi var ett team, att förlossningen var något vi skulle göra tillsammans.

När väl värkarna satte igång på nyårsaftons morgon så ringde vi till Cecilia som kom hem till oss precis när värkarna började bli smärtsamma på riktigt. Snabbt var jag inne i ett värkarbete med bara några minuters mellanrum mellan värkarna och min man och Cecilia hade ett heltidsjobb båda två med att stötta. Jag använde tekniken från föda utan rädsla och i de flesta värkarna höll både min man och Cecilia i mig. Det intressanta var den enorma smärtlindrande effekten deras beröring innebar. De (väldigt få) värkar jag tog helt själv gjord mycket ondare, när jag fick stöd från en av dem gav det god smärtlindring och när jag fick hjälp från båda så gjorde det klart mindre ont. Jag hängde över min man och hade hans kind emot min och Cecilia kunde massera mitt ryggslut etc.

Cecilias närvaro lugnade oss båda men innebar framför allt att min man kunde vara ett mycket bättre stöd för mig än vad han hade varit utan Cecilias coaching. När det kändes som att mina höfter skulle explodera utåt (vilket de nog gjorde lite) så visade Cecilia exakt hur han skulle göra för att hålla ihop mina höfter och minska smärtan. Hon höll kontakten med BB, skapade en lugnande atmosfär med belysning och värmefläkt, ordnade dricka och guidade oss hela tiden i förlossningsförloppet. Tack vare Cecilia kunde vi stanna kvar hemma längre än vad vi annars hade vågat vilket var väldigt positivt för mig.

Efter fyra timmar hemma alla tre så åkte vi in till Södra BB där Cecilia fortsatte att coacha men på ett sätt som inte alls störde barnmorskan eller inkräktade på hennes roll. I utvärderingssamtalet efter förlossningen öste barnmorskan beröm över Cecilia och talade om att jag hade ovanligt höga nivåer av smärtlindrande endorfiner tack vare det fina teamwork vi hade alla tre. Men tillbaks till förlossningen; mot slutet blev det lite dramatiskt då vår sons hjärtljud gick ner. En läkare kom och de förberedde för sugklocka vilket ju var det jag varit rädd för! Men tack vare det stöd jag hade fått så hade jag tillräckligt med krafter kvar för att snabbt kunna krysta fram vårt barn som kom ut med navelsträngen runt halsen. Jag känner väldigt starkt att Cecilias stöd inte bara gav mig och min man en bättre förlossningsupplevelse utan även var en starkt bidragande orsak till att allting gick så bra.

Lämna en kommentar

Under Förlossningsvård, Sexualitet, Sjukvård

februari 14, 2014 · 10:54 e m

Jag är trött på att vara slagträ i debatten om förlossningsvården

Nu börjar det igen – mediedrevet om den akuta situationen i Stockholms förlossningsvård. Aftonbladets Eva Franchell tar till brösttoner och skriver att den trygga kvinnosjukvården sakta men säkert har monterats ner. Bristen på barnmorskor är akut skriver hon och som bevis för hon fram Maria Norlins berättelse från en tidigare artikel i Aftonbladet utan att nämna att Maria Norlin födde barn den 8 november förra året! Ett CTG-rum med utbildad barnmorska blir till ett ”vilorum på stan”.

Mediebilden som målas upp är en förlossningsvård i kris där kvinnor inte får plats någonstans och tvingas åka långt utanför länet eller till och med föda barn på toaletter. Nu i februari är situationen extra kritisk då 60 barnmorskor saknas. Det är skandal, experimentverkstad eller total ansvarslöshet av landstinget beroende på vilken av alla artiklar som man läser. Vad är det då Stockholms läns landsting har gjort som är så förfärligt? Jo man har gett tillstånd till öppnandet av en ny förlossningsklinik, BB Sophia, som öppnar den tredje mars och kommer att kunna ta hand om 4000 förlossningar per år. Kritiken har varit stenhård, framförallt emot att en stor del av rekryteringen till BB Sophia har skett från andra förlossningskliniker i Stockholm. Jag har lite svårt att bli upprörd över att hårt arbetande och i mitt tycke ej tillräckligt välbetalda kvinnor plötsligt får 4000-5000 kr mer i månaden hos en privat utförare. Jag blir glad när landstinget kontrar med en riktad löneökning till barnmorskor.

Men självklart oroas jag av alla katastroflarmen. Mitt beräknade förlossningsdatum är den 6 mars. Två av mina närmsta vänner ska föda barn inom någon vecka. Tidningsartiklarna om en förlossningsvård i kris stressar oss och skapar en stor oro i en situation när det vi verkligen behöver är trygghet och lugn och ro. Vi är pålästa och vet att rädsla och stress är farligt, att det kan göra förlossningen mer utdragen och öka risken för komplikationer både för oss själva och våra barn. Därför gör Eva Franchell och andra journalister som skriver om förlossningsvården i Stockholm på ett osakligt och sensationsartat sätt mig förbannad.

Ja, under de närmsta veckorna när BB Sophias barnmorskor utbildas så kommer bemanningen i Stockholms förlossningsvård att vara ansträngd. Detta är dock tillfälligt och situationen är inte unik utan liknar läget under semestermånaderna. För att hantera barnmorskebristen i februari har landstinget avsatt extra pengar och förlossningsklinikerna får en bonus på 1000 kronor för varje förlossning de tar. Hälften av alla barnmorskor arbetar deltid så det är ju inte alls omöjligt att lösa det akuta läget genom att de barnmorskor som vill tjäna extra pengar tar extrapass.

Det finns massor som kan bli bättre i förlossningsvården. I ett tidigare blogginlägg beskriver jag lite av det jag vill förändra. Fler sådana inlägg kommer.  Men ikväll nöjer jag mig med att konstatera att verkligheten är att Stockholms län är en av de tryggaste platserna i världen att föda barn på, att 91 % av alla kvinnor i Stockholms län får komma till den klinik de har valt och att över 99 % får föda barn i Stockholms län. Debatten om förlossningsvården är mycket viktig men de överdrivna katastroflarmen skapar en stor onödig oro. Sluta att använda mig och mina höggravida medsystrar som slagträn i debatten!

Lämna en kommentar

Under Förlossningsvård, Jämställdhet, Sjukvård

oktober 24, 2013 · 12:52 e m

Förlossningsvård på liv och död

Jag ligger på en sjukhusbrits och gråter. Känslorna svämmar över och blir till stora tårar som rullar ner för mina kinder. Tårar av glädje, tacksamhet och lättnad. Allt ser bra ut! På skärmen ovanför mig ser jag det liv som växer inuti mig och som sparkar med armar och ben och plötsligt stoppar in tummen i munnen. Om allt går som det ska så blir det ett barn i början av mars, en lillebror till Alexander.

Varannan minut dör en kvinna någonstans i världen till följd av graviditetsrelaterade komplikationer. För mig, som har den stora turen att få föda barn i Sverige, är risken att jag dör i mars 1 på 14 100. För kvinnor i Kongo är risken 1 på 13. Varje år dör fler människor, kvinnor och spädbarn, på grund av bristande mödravård än i aids, malaria och tuberkulos tillsammans. Problemet är troligen ännu större än den officiella statistiken visar. Ny forskning visat exempelvis att mödradödligheten i Sverige är 64 % högre än vi tidigare har trott. Sverige har en stor uppgift att vara en stark röst i världen i kampen för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa.

Som ett av världens säkraste länder att föda barn i är Sverige ett föregångsland. Men även här finns stora förbättringar att göra. Under min första graviditet upplevde jag att ju större min mage blev, desto fler ville berätta om sina förlossningar. Det var djupt skakande att höra att så många av mina vänner och kollegor har haft traumatiska förlossningsupplevelser. Det var berättelser om stressade barnmorskor, om narkosläkare som aldrig kom med den utlovade epiduralen, om känslor av ensamhet och övergivenhet, skräck och panik.

I Sverige år 2013 uppvisar var tredje barnmorska tecken på utbrändhet och lika många funderar på att lämna yrket. Nästan varannan kvinna som fött vaginalt får någon form av komplikationer och över fyra procent, betydligt fler än i övriga nordiska länder, får så svåra bristningar att deras ändtarmsmuskel skadas. Det vill jag ändra på! Jag kandiderar i provvalet till Stockholms läns landsting och förlossningsvården är min hjärtefråga.

Jag vill utveckla förlossningsvården med fokus på att skapa en trygg och positiv upplevelse för den födande kvinnan och att reducera förlossningsskadorna. Dessa två saker hänger ihop. De flesta förlossningar blir enklare och säkrare om den födande kvinnan känner sig trygg och kan slappna av trots smärtan. Stress och oro kan istället förlänga och försvåra förlossningen. Att lyckas slappna av under intensiv smärta – timmar, ibland dagar, i streck- är en enorm prestation som för de allra flesta kvinnor kräver hjälp av olika andnings- och avslappningstekniker, smärtlindring och framförallt trygga stödpersoner och barnmorskor. Födande kvinnor måste få känna sig starka, inte maktlösa och deras individuella behov och önskemål måste tas på allvar.

Jag vill att alla kvinnor i Sverige själva ska få välja om de vill föda vaginalt eller med kejsarsnitt, att antalet förlossningsplatser ska byggas ut och att barnmorskornas arbetssituation ska förbättras. Jag vill också se en utredning av hur en större integrering av doulor i förlossningsvården kan se ut och jag vill att landstinget ska subventionera evidensbaserade förberedelsekurser.

Själv ser jag fram emot min förlossning. Jag kommer, precis som förra gången, att föda med en närvarande partner, en doula och med hjälp av den fantastiska tekniken ”föda utan rädsla”. När jag födde Alexander kände jag mig trygg, stark och stolt. Så vill jag att alla födande kvinnor ska få känna. Det vill jag kämpa för i landstinget.

Det här blogginlägget kommer från en krönika i tidningen NU nr 43 som publicerades idag, den 24 oktober.

bild (1)

9 kommentarer

Under Förlossningsvård, Jämställdhet, Mänskliga rättigheter, Sexualitet, Sjukvård