Category Archives: Feminism

Kalla vindar för HBTQIA rättigheter

Jag älskar Pride. Kärlek. Respekt. Öppenhet. Att få vara den man är och älska den man vill. Det borde vara självklart men är inte alltid det. Inte ens här, i fantastiska Sverige där till och med ÖB deltar i prideparaden, sjungande. Jag älskar Pride men har en klump i magen. För de rättigheter som borde vara självklara men ännu inte är det är mindre självklara i år än förra året. Det går snabbt nu. Kalla vindar blåser sig allt starkare i ett ständigt hårdnande debattklimat. HBTQIA rättigheter ifrågasätts. Kvinnors rättigheter likaså.

Klumpen i min mage har egentligen suttit där sedan Almedalen. Kombinationen av NMRs hotfulla närvaro och hatet som strömmade emot mig efter en kort film på facebook där jag lyfte att SD kraftigt vill begränsa den svenska aborträtten tog energi. Men det som var verkligt nedslående var att delta i paneldebatter, seminarier och samtal där vi alla var rörande överens om att SRHR och HBTQIA rättigheter i Sverige utmanas allt mer. Det vill säga, alla vi som var inbjudna var rörande överens. För liksom i partiledardebatten på Pride så var elefanten i rummet, SD, inte välkommen. Inte en enda gång.

Jag har stor förståelse för det men börjar undra om det är rätt strategi. Den uppblåsbara plastelefanten på scen under partiledardebatten på Pride (som skulle representera Åkesson som inte blivit inbjuden) var en succé för den redan frälsta publiken, men bidrog till den ökande polariseringen. En slags vuxenmobbning som säkerligen bara gynnar SD. Just nu sker alldeles för lite dialog. Vi pratar nästan uteslutande med dem som tycker ungefär likadant som oss själva. Och vi pratar för mycket och lyssnar för lite. Vi behöver bli bättre. Snabbt. Sverigedemokraternas framgångar är ett hot mot HBTQIA rättigheter. Europride är inte bara fest utan också allvar. I år mer än på länge.

sdltd0f8ed8-nh-e1533310912853-1024x470

Foto: QX

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, HBTQIA, Jämställdhet, Mänskliga rättigheter, Politik, Sexualitet

Jag kandiderar till landstinget 2018

Jag kandiderar till landstinget eftersom jag vill vara med och göra skillnad. Stockholms läns landsting ansvarar för sjukvården och kollektivtrafiken för två miljoner Stockholmare. Varje dag. I valet 2014 blev jag invald i landstingsfullmäktige, som ordinarie ledamot, och har sedan fått vara med och påverka sjukvården. Nu söker jag förnyat förtroende.

Jag brinner för en trygg, modern vård i världsklass som kombinerar kvalitet, effektivitet och valfrihet. Kollektivtrafiken ska vara pålitlig, trygg och tillgänglig. Några av mina hjärtefrågor:

  • Vi behöver fler sjuksköterskor och bättre ledarskap i vården.
  • Fler barnmorskor och färre förlossningsskador.
  • Män och kvinnor måste få lika bra vård.
  • Hot och våld mot vårdpersonal måste upphöra.
  • Vården ska vara lika bra oavsett var du bor eller var du är född.

 

 

Som person är jag handlingskraftig och resultatinriktad men också bra på att lyssna. Jag tycker att det behövs mer dialog och mindre polarisering i politiken. Samtidigt är det självklart viktigt att få ut vårt liberala budskap. Jag är en god kommunikatör som fick 900 röster i valet till landstinget 2014. Nu söker jag ditt förtroende för att få fortsätta arbeta för ett Sverige där alla har friheten att forma sitt eget liv. Där din bakgrund inte avgör din framtid. Liberalismen behövs som mest där ofriheten är som störst. Jag kom in i landstinget 2014 och jag vet att det går att göra skillnad!  Nu ber jag om ditt förtroende och din röst.

 

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Jämställdhet, Politik, Sjukvård

Det går att påverka i politiken!

I går fattade vi i landstingsfullmäktige beslut om 2018 års budget och jag är så stolt och glad över att ha fått med flera av mina hjärtefrågor. Under förra året ledde jag en arbetsgrupp som arbetade fram förslag för ökad jämställdhet i Stockholms läns landsting och nästa år kommer många av våra förslag att bli verklighet. Det känns fantastiskt roligt! Stort tack till Annika Linde, Jan Liliemark, Charlotta Schenholm, Eva Götell och Tobias Davidsson för ett bra samarbete. Här är det anförande som jag höll under budgetdebatten:

Ordförande, ledamöter, åhörare

Brott som begås i hederns namn är en av vår tids största kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Det är fullständigt oacceptabelt att tiotusentals flickor, kvinnor och pojkar i vårt län får sin frihet och sina rättigheter begränsade med motivet att bevara familjens heder. Det är inte värdigt vårt liberala, demokratiska och jämställda samhälle. Jag är glad och stolt att vi i alliansens budgetförslag nu skärper arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck ytterligare och tar fram en handlingsplan för landstingets arbete mot hedersrelaterat våld.

Så till förlossningsvården. Varje födande kvinna ska ges en trygg, säker och evidensbaserad vård på hennes egna villkor. Stockholm har en fantastisk förlossningsvård men det finns också stora utmaningar. Nu sker det stora satsningar på förlossningsvården:

Vi bygger ut förlossningsvården kraftigt vilket flera redan har beskrivit här idag.  De närmaste åren, 2017-2021, byggs vården ut på Södersjukhuset och Karolinska universitetssjukhuset. År 2022 öppnar S:t Görans sjukhus förlossningsklinik som ska ha kapacitet för 4 000 förlossningar om året.

Vi fattar snart beslut om en ny förlossningsplan.

Ett introduktionsprogram påbörjas nu där nyutexaminerade nyanställda barnmorskor får ”gå bredvid” en erfaren barnmorska i tre månader för att få en mjukstart.

Arbetet mot förlossningsskador fortsätter och intensifierasVi utbildar alla barnmorskor i evidensbaserade metoder som kan förebygga förlossningsskador. Vi förbättrar inrapporteringen till bristningsregistret och ser till att det kan fungera som ett tillförlitligt instrument för uppföljning. Vi ser till att alla skador som ändå uppstår identifieras och åtgärdas.

Enträgen vinner. Äntligen hör jag från dem jag talar med i professionen att förlossningsskadorna nu börjar gå ner. Det är verkligt goda nyheter för Stockholms kvinnor.

Några andra av mina hjärtefrågor i alliansens budgetförslag som jag vill nämna är:

Att arbetet mot urininkontinens och framfall nu intensifieras. Information om bäckenbottenträning ska ges både på BB och på MVC. Tillgången till adekvat behandling av dessa komplikationer behöver säkerställas och medvetenheten bland patienter och vårdpersonal öka. Det är viktigt.

Att de patienter som inte har någon anhörig ska ha möjlighet att ta med en stödperson, så kallad doula, på förlossningen. Samt att en medföljande närstående ska erbjudas plats på eller i nära anslutning till sjukhuset så länge barnet eller den som fött behöver vård.

Låt mig avsluta med det viktigaste vi har: barnen. Jag vill att alla barn i Sverige ska ha samma rättigheter, och så lika möjligheter som möjligt, oavsett deras föräldrars bakgrund. Därför är det viktigt att Rinkebyprojektet fortsätter och att vi öppnar upp för en utveckling av projektet till andra delar av länet. Vi måste våga tänka nytt och utveckla samarbetet mer mellan landsting och kommun, bl.a genom fler familjecentraler. Slutligen är det viktigt att vi i budgeten slår fast att barns rättigheter ska tas tillvara och kunskapen om barnkonventionen bland vårdgivarna ska öka. Bifall till alliansens budgetförslag!

Lämna en kommentar

Filed under Barn, Förlossningsskador, Förlossningsvård, Feminism, Framfall, Jämställdhet, Politik, Sjukvård

Dags att klassa Sveriges tredje vanligaste kvinnosjukdom – endometrios – som folksjukdom

Jag blir så glad när jag idag läser att socialstyrelsen ska göra en översyn av vården för kvinnor med endometrios och se över om det behövs nationella riktlinjer eller annat kunskapsstöd. Bättre endometriosvård är en central jämställdhetsfråga och en av de frågor som som jag driver i Stockholms läns landsting. Jag är stolt över att ha fått vara med och påverka att SLL gör en satsning på endometrios i budgeten för 2016 och jag har även skrivit en motion för Liberala Kvinnor till Folkpartiets landsmöte i frågan. Här är motionen:

Endometrios är en kronisk sjukdom som drabbar minst 200 000 svenska kvinnor. Endometrios orsakas av att celler som liknar livmoderslemhinnan hamnar utanför livmodern och fastnar på organ i buken. Dessa celler börjar växa och orsakar inflammationer vilket kan leda till svåra buksmärtor och ärrvävnad. Smärtan är oftast värst i samband med menstruation och det är inte ovanligt att kvinnor med endometrios kräks och/eller svimmar av smärtan och är helt oförmögna att studera eller arbeta under några dagar i månaden. Med tiden kapslas endometrioscellerna in och det bildas endometrioshärdar eller cystor. Endometrios är den vanligaste orsaken till ofrivillig barnlöshet hos kvinnor.

Trots att endometrios är Sveriges tredje vanligaste kvinnosjukdom och att uppskattningsvis 10 % av alla kvinnor i fertil ålder drabbas så är kunskapen om sjukdomen låg. Stora grupper av patienter får ingen diagnos och många avfärdas med diagnosen ”vanlig mensvärk”.  Många kvinnor med endometrios bollas runt i vården i flera år och tiden från sjukdomsdebut till behandling beräknas vara sju till nio år.

Den oacceptabelt långa tiden från sjukdomsdebut till behandling får stora konsekvenser, både i mänskligt lidande men även i samhällsekonomiska kostnader. Rapporten ”Burden of illness in women with endometriosis (2012, Matts Olovsson m.fl.) visar att de direkta vårdkostnaderna för en patient med endometrios är ca 51 000 kr per år och att ytterligare ca 42 000 kr i indirekta kostnader för ökad sjukfrånvaro och arbetsbortfall tillkommer.

Det finns en växande opinion för att socialstyrelsen ska klassa endometrios som en folksjukdom vilket också är vad Matts Olovsson m.fl. experter förespråkar. Då skulle en vårdplan upprättas och nationella riktlinjer tas fram. Vårdpersonalen skulle få riktlinjer och information om hur berörda patienter ska hanteras och likvärdigheten skulle öka. Idag beror möjligheten till rätt behandling på vilken läkare som kvinnan hamnar hos och var i landet hon bor.

Liberala Kvinnors centralstyrelse yrkar därför att landsmötet beslutar

– att Folkpartiet ska verka för att Endometrios klassas som en folksjukdom.

– att Folkpartiet ska verka för att Socialstyrelsen utvecklar nationella riktlinjer för behandling av endometrios.

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Folkpartiet, Jämställdhet, Politik, Sexualitet, Sjukvård

Mycket återstår innan hbtq-personer har lika möjligheter

Jävla rövknullare! Fjolla! Bögjävel!

De coola killarna sitter längst bak i klassrummet och häver ur sig vidrigheter mot RFSLs informatör som försöker prata med högstadieklassen. Glåporden börjar som viskningar men blir undan för undan allt högre. Läraren har helt abdikerat sitt ansvar och lämnat klassrummet. Jag är väl 15-16 år och blir allt mer ledsen och frustrerad. Jag försöker att få tyst på killarna men lyckas inte. Det är mitten av nittiotalet och de coola killarna tycker sig ha en oinskränkbar rätt att trakassera en ”jävla bög”.

De senaste tjugo åren har Sverige tagit gigantiska kliv framåt gällande hbtq-personers rättigheter och stora attitydförändringar har skett. Jag hoppas och tror att det som skedde i mitt klassrum inte skulle kunna hända i Sverige idag. Samtidigt finns det alldeles för mycket kvar att göra och allt går inte framåt.

Temat för Stockholm Pride som började igår är vardag. Vi har långt kvar tills alla hbtq-personer i Sverige har samma rättigheter och framförallt, samma möjligheter, som heterosexuella har. Den psykiska ohälsan bland hbtq-personer, och särskilt bland transpersoner är allt för hög. Många hbtq-personer blir diskriminerade och/eller utsatta för hatbrott. Unga hbtq-personer som lever i en strikt hederskultur blir utsatta för ett starkt förtryck.

Nu på lördag kommer jag att gå i pride paraden som stolt folkpartist tillsammans med bl.a. alla (!) Folkpartiets ministrar. Folkpartiets kampanj i Stockholm Pride heter ”låt tusen barn blomma.” Den handlar om att alla barn och ungdomar ska få tusen möjligheter istället för två. Barn och ungdomar ska få lov att blomma ut utan att begränsas av sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. Mycket arbete återstår innan hbtq-personer har lika rättigheter och möjligheter så jag hoppas att vi ses på Pride.

10544666_10152237492192797_5991935617444337434_n

Det här inlägget publicerades på Stockholmsbloggen den 31 juli.

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Folkpartiet, Mänskliga rättigheter, Politikens villkor, Sexualitet

Kriminalisera sex utan samtycke

I fredags friade Svea hovrätt sex tonårspojkar som i tingsrätten dömdes till grov våldtäkt på en 15- årig flicka. Trots att flickan befann sig i ett mörkt och tidvis låst rum, att henne mobil stals och att hon var ensam med sex för henne helt okända killar som stod i kö för att ha samlag med henne så ansåg inte rätten att hon var i ett hjälplöst tillstånd. Att hon grät, försökte klä på sig och flera gånger sa nej räcker inte eftersom killarna inte använde våld. Som domaren i fallet beskriver: Hon kan mycket väl ha sagt nej, men även om det varit så blir det inte per automatik våldtäkt. Så kallat tjatsex är inte något som faller inom våldtäkt. De samlag som ägt rum kan mycket väl ha skett mot hennes uttryckliga vilja men om det inte varit utnyttjande av ett hjälplöst tillstånd är det inte våldtäkt”.

Domaren sammanfattar väl det som är huvudproblemet med svensk sexualbrottslagstiftning: ett nej är inte ett nej. Lagen säger inte att ett nej ska respekteras utan ser våldtäkt som ett misshandelsbrott där en person aktivt måste göra motstånd för att freda sig och våldtäkt ska bevisas genom fysiska skador och sönderrivna kläder.  Forskning visar att många offer inte alls gör fysiskt motstånd utan istället reagerar på övergrepp med så kallad ”frozen fright”. Den 15-åriga flickan berättar om sin reaktion på övergreppen i en intervju i Aftonbladet i lördags: ”jag var rädd och sa nej, med de här killarna lyssnade inte… Jag skulle vilja fråga (domaren): Om du var en tjej som jag och hade 6-7 killar emot dig, skulle du våga stå upp och försöka slå dem? Eller skulle du göra som jag: säga nej, och sedan blunda och vänta på att det är över?”.

Om den nya sexualbrottslagen som trädde i kraft den 1 juli i år hade varit tillämpbar så är det troligt att just det här fallet hade dömts annorlunda. I den nya lagen har ”hjälplöst tillstånd” ändrats till ”särskilt utsatt situation” och om åklagaren hade lyckats visa att 15-åringen var ”allvarligt rädd” så hade killgänget kunnat dömas. Men huvudproblemet med lagen: att en kvinnas kropp ses som tillgänglig för sex så länge hon inte gör aktivt motstånd har inte ändrats. Skillnaden är bara att det blir några fler situationer där domstolarna kan bortse från kravet på våld och skador för att kunna döma för våldtäkt.

Det är dags att Sverige får en modern jämställd sexualbrottslagstiftning som utgår från att det är kriminellt att ha sex med någon mot dennes vilja. Regeringens egen utredare föreslog år 2010 att en samtyckesreglering ska införas i lagen. En samtyckesreglering skulle vara en kraftfull markering att skillnaden mellan sex och ett brott går vid ömsesidighet. Huvudinvändningen mot en sådan paragraf: att bristande samtycke är svårt att bevisa, faller på sin egen orimlighet. Det finns mängder av brott som är svåra att lagföra men det är självklart inget argument för att de skulle vara lagliga. Det viktigaste argumentet för en samtyckesreglering är inte heller fler fällande domar utan färre övergrepp. Ett nej måste betyda nej.

Det här blogginlägget kommer ifrån en artikel som jag fick publicerad i tidningen NU igår. Jag vill även rekommendera Erica Närlinges och Anna Mårtenssons blogginlägg om fallet.

5 kommentarer

Filed under Feminism, Jämställdhet, Rättssäkerhet, Sexualitet

Cecilia Elving 2014

Jag vill att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma sina liv och vårt samhälle. Så ser det inte ut idag. Därför kandiderar jag i Folkpartiets provval till riksdagen, och senare i höst i provvalet till Stockholms läns landsting.

Jag vill arbeta för jämställda löner, för ett jämställt föräldraskap och för att pojkar ska frigöras från destruktiva och begränsande vålds- och antiplugg- normer.  Här på min blogg kan du läsa mer om mig och mina viktigaste politiska frågor. Jag hoppas på ditt förtroende i provvalet till riksdagen. Tveka inte att kontakta mig om du har några frågor: cecilia.elving@folkpartiet.se.

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Folkpartiet, Jämställdhet

Perspektivet som saknas i Husbydebatten

Stockholms vaknar upp till ännu en morgon med brända bilar, krossade rutor, eldhärjade skolor och vandaliserade bibliotek. De senaste dagarna har hundratals stockholmare fått sin egendom förstörd och tusentals stockholmare fått sin trygghet skändad.

Nätet och nyhetsflödet fullständigt svämmar över av analyser av anledningarna till kravallerna. Men trots att så mycket har sagts är det en faktor som nästan helt lyser med sin frånvaro i debatten. Beroende på perspektiv talas det om socialt utsatta ungdomar, diskriminerade unga, invandrarungdomar, stenkastare, våldsverkare, huliganer, ligister eller kriminella. Alla dessa begrepp är könlösa, men det är inte de ungdomar som just nu vandaliserar sina egna bostadsområden.

Det verkar stå klart att det uteslutande rör sig om unga män. Så länge vi inte erkänner att det är pojkars och mäns destruktiva beteende detta handlar om så blir det svårare att lösa problemet. Med fel diagnos botas inga sjukdomar.

Om det istället uteslutande hade varit unga kvinnor som kastat stenar, krossat rutor och anlagt bränder så hade vi haft en livlig diskussion om vad det är som får unga kvinnor att ta till våld. Men nu är det ”business as usual” och vi är så vana vid det manliga våldet att vi inte ens längre ser att det är just det – manligt våld. Mäns våld kostar det svenska samhället enorma summor varje år. 80 % av alla brott begås av män. Av de som är dömda för våldsbrott är 94 % män och 6 % kvinnor.  Det är män som våldtar, slår och dödar kvinnor men också som slår och dödar andra män. Mäns våld är ett gigantiskt samhällsproblem som drabbar alla i samhället. Rädslan för mäns våld begränsar flickors och kvinnors hela liv men det är faktiskt pojkar och män som i högst utsträckning drabbas av mäns våld.

Det är dags att vi på allvar gör upp med de destruktiva och våldsamma delarna i mansrollen. Ja förorterna som brinner är socialt utsatta, ja arbetslösheten är hög och skolresultaten låga, ja det finns ett utanförskap och ja upploppen har självklart en klassdimension. Men det är inte alla ungdomar som tar till våld. Fredrik Reinfelt ska ha en eloge för att han är en av få som har sagt rent ut att detta uteslutande handlar om ”arga unga män”. De långsiktiga lösningar som har föreslagits med satsningar på jobb och skola är självklart viktiga. Men jag önskar att vi utöver detta skulle tala mer om hur vi skapar en mer konstruktiv mansroll där vissa pojkar inte får respekt av att sätta skräck i sin omgivning och utöva våld.

Vi måste också med kraft motarbeta den antipluggnorm som sprider sig bland pojkar i flera samhällsklasser. Pojkar har nu lägre betyg än flickor i alla ämnen utom idrott och så många som en fjärdedel av alla pojkar kan inte läsa och förstå krävande texter. Det är ingen högoddsare att majoriteten av våldsverkarna tillhör denna grupp. För många av dessa pojkar är satsningar på förskolan än viktigare än satsningar på skolan. Forskning visar att förskolan i ännu högre grad än skolan kan utjämna livschanser. Då måste vi se till att dessa pojkar går i förskolan. Ett uppenbart första steg är att avskaffa det direkt skadliga vårdnadsbidraget och att ge barn till föräldrar som inte arbetar samma rätt till förskolan som andra barn.

Vi behöver fler konstruktiva manliga förebilder överallt där våra barn och unga finns och satsningar på fler män i förskolor, skolor och fritidsaktiviteter är viktiga. De viktigaste manliga förbilderna är dock papporna och idag är allt för många pappor helt frånvarande och en  femtedel av alla pappor tar inte ut någon som helst föräldraledighet. Detta måste ändras! Det är dags att vi på allvar gör upp med de destruktiva och våldsamma delarna i mansrollen.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad, Förskolan, Feminism, Jämställdhet, Rättssäkerhet

Feminister som gör skillnad i Stockholm

Glad Valborg till dig som läser det här! Så här när elden har börjat falna men fortfarande glöder sitter jag i favoritfåtöljen och tänker på brinnande feminister som gör verklig skillnad. Det finns många fantastiska feministiska förebilder i Folkpartiet och idag kom två av mina favoriter bland dem med positiva nyheter som förtjänar en kommentar.

Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm skriver i ett blogginlägg idag om hur de genomsnittliga förskolegrupperna i Stockholm har minskat från 16,6 barn 2006 till 15,2 barn 2012. Detta står i stark kontrast till barngrupperna i S – styrda Göteborg och Malmö där barngrupperna har ökat och år 2012 var 17,6 för Göteborg och 18,1 för Malmö.

Lotta skriver att hennes korta svar på frågan om varför Stockholm klarar det som inte Göteborg och Malmö klarar är ambition.” I Stockholm öppnar vi varannan arbetsdag en ny förskoleavdelning. På Folkpartiets initiativ har vi i Stockholm även infört ett förskoletal vid nybyggnation, för att säkerställa en tillräcklig utbyggnad av förskolan i nya bostadsområden, och vi har infört tak på barngruppernas storlek. Vår medvetna satsning har lönat sig.”

Ambition är så klart inte hela sanningen. Ambition är en bra början men för att nå de resultat som Stockholm, trots en inflyttning som överskrider alla prognoser, har klarat av krävs mycket mer än så. Ambitiösa mål, långsiktiga strategier och framförallt, ett tydligt ledarskap. Många Stockholmare känner till att Lotta Edholm är skolborgarråd. Färre känner till att hon gör verklig skillnad för ett mer jämställt samhälle genom bl.a. fokus på genusperspektiv i förskolor och skolor och genom att se till att förskolan och skolan prioriteras. Ambition är bra, ett tydligt värdebaserat ledarskap är ännu bättre.

Den andra glada nyheten stod personallandstingsrådet Anna Starbrink för. Äntligen görs något konkret för sjuksköterskornas allt för låga löner! Detta är en av de feministiska frågor som jag brinner särskilt för och som jag vet att Anna Starbrink har arbetat för under en längre tid. Nu ska Stockholms läns landsting satsa 90 miljoner kronor i en riktad lönesatsning till specialistsjuksköterskor i bristyrken på akutsjukhusen. Satsningen omfattar 45 miljoner år 2014 och ytterligare 45 miljoner år 2015 vilket är ca 1 500 kronor per person och månad om den slås ut på hela målgruppen, men pengarna ska fördelas individuellt.

Anna Starbrink beskriver på sin blogg att detta är ”…en strategisk satsning på ett viktigt framtidsyrke som behöver uppvärderas”. Hon menar att satsningen är ett första viktiga steg för att stärka lönerna i en yrkesgrupp där cirka 90 procent av medarbetarna är kvinnor. ”Det är alltså en satsning för jämställdheten – men också för att hälso- och sjukvården ska kunna locka fler medarbetare i framtiden.” Jag har stor respekt för sjuksköterskornas kamp för att få 24 000 i ingångslön men jag tror att det allra viktigaste för att öka attraktiviteten i yrket är löneutvecklingen. Dagens besked var ett bra första steg.

2 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Förskolan, Feminism, Jämställdhet, Sjuksköterskor, Sjukvård

Vi måste våga prata om snippan

Det är 2013 och vi måste våga prata om fittan läser jag på svt debatt och jag inser att det är helt rätt. Vi måste våga prata om det, om denna fantastiskt viktiga del av kvinnan, av livet, av världen. Denna fantastiskt viktiga men ack så tabubelagda del. Snippan (jag klarar faktiskt inte av ordet fitta, även om jag instämmer med artikelförfattarnas avsikt att återerövra ordet) har länge varit så tabubelagd och marginaliserad att den inte ens haft något vettigt namn.

Själv är jag uppväxt med ordet framstjärt. Smaka på ordet, framstjärt. Ord har makt och ordet framstjärt suddar på sätt och vis ut det kvinnliga könsorganet, pratar om det som om det inte fanns, som om det bara vore det som är fram på stjärten. Prova andra ord; framrygg eller kanske framvad? Det går ju bara inte! Med ordet framstjärt som enda redskap i min språkliga verktygslåda är det kanske inte så svårt att förstå att jag tyckte att det var supersvårt att prata om min snippa som ung. Som fjortonåring visste jag fortfarande inte exakt var och vad min klitoris var. Nej, jag skämtar INTE. Att skriva det känns pinsamt, jobbigt och alldeles för privat. Just därför är det så viktigt att skriva.

Alla människor har rätt till sin kropp och rätt till sin sexualitet. Flickor och kvinnor är människor. Ett idiotiskt självklart påpekande tycker du (förhoppningsvis). Men i den verkliga världen så behandlas inte alltid flickor och kvinnor som människor. Detta är extra sant när det gäller sexualiteten. För gällande sexualitet så finns det två radikalt olika typer av varelser, KVINNOR och MÄN, med radikalt skilda behov. Det får vi lära oss från barnsben.

Ett av mina favoritcitat är ”feminism is the radical notion that women are people”. Tänk om vi kvinnor på samma enkla självklara sätt som (heterosexuella) män skulle ha rätten till våra könsorgan, våra kroppar och vår sexualitet. I en alldeles för stor del av världen är detta en extremt avlägsen dröm, även juridiskt. I Sverige borde vi redan vara där år 2013. Men det går långsamt och just gällande flickors och kvinnors rätt till sin sexualitet verkar det på många sätt gå åt fel håll. Allt fler unga tjejer tycker illa om sina kroppar och allt fler får ont vid samlag. Vestibulit blir ett allt större problem. Därför måste vi våga prata om snippan och om den kvinnliga sexualiteten. Även när det känns jobbigt.

Idag fyller jag 34 år. Jag är en glad, stark, passionerad småbarnsmamma. Socialliberal feminist och folkpartist. Jag älskar min kropp och är väldigt trygg i min sexualitet. Därför tycker jag att jag borde klara av att berätta det jag nu vill berätta utan att det känns jobbigt. Men det går inte. Att skriva om det känns pinsamt, jobbigt och alldeles för privat. Allt som har med snippan att göra är så tabu. Vi måste ändra på det! Vi måste våga prata om snippor och om kvinnlig sexualitet. Dessutom måste vi prata mycket mer om de olika sjukdomar som bara drabbar kvinnor och därför mer eller mindre automatiskt är marginaliserade.

Så här kommer det: Jag hade vestibulit i två år. Det var hemskt! Detta var 2004 -2006 och jag hoppas verkligen att vårdens bemötande har blivit bättre på senare år. Det bemötande jag fick var under all kritik. Vården (både gynekolog och en specialistmottagning för vestibulit) verkade mest bekymrad över hur min relation skulle kunna överleva utan regelbundna samlag och skrev ut bedövningssalva (som jag slängde). Min försäkran att detta inte hade med psykologiska orsaker att göra togs inte på allvar. Ingen förklarade för mig det som jag i efterhand har förstått; att min livsstil under min MSc i Kanada med mycket stress, dålig mat och två alldeles för starka antibiotikabehandlingar skadade bakteriefloran i tarmarna och gav svampinfektioner som i sin tur gav det som kallas Vestibulit Candida. Hjälpen kom när jag fick tipset om att göra en anticandida kur. 10 dagar tog det att bli helt frisk. 10 dagar! Efter två år av besvikelser och värdelösa läkarråd som helt utgick från en stereotyp och förlegad syn på mäns och kvinnors sexualitet. Läkarråd som mer utgick från min partners (förväntade) behov än från mina, patientens behov.

Så låt oss prata om flickors och kvinnors sexualitet. Låt oss prata om vestibulit. Låt oss prata om snippan, eller fittan eller vilket annat ord som helst som du gillar och som ger dig ett fint och starkt ord för att beskriva ditt kön på det där självklara sättet som pojkar och män beskriver sina kön. Men säg aldrig, ALDRIG mer ordet framstjärt.

10 kommentarer

Filed under Feminism, Jämställdhet, Sexualitet, Sjukvård