Stockholms vaknar upp till ännu en morgon med brända bilar, krossade rutor, eldhärjade skolor och vandaliserade bibliotek. De senaste dagarna har hundratals stockholmare fått sin egendom förstörd och tusentals stockholmare fått sin trygghet skändad.
Nätet och nyhetsflödet fullständigt svämmar över av analyser av anledningarna till kravallerna. Men trots att så mycket har sagts är det en faktor som nästan helt lyser med sin frånvaro i debatten. Beroende på perspektiv talas det om socialt utsatta ungdomar, diskriminerade unga, invandrarungdomar, stenkastare, våldsverkare, huliganer, ligister eller kriminella. Alla dessa begrepp är könlösa, men det är inte de ungdomar som just nu vandaliserar sina egna bostadsområden.
Det verkar stå klart att det uteslutande rör sig om unga män. Så länge vi inte erkänner att det är pojkars och mäns destruktiva beteende detta handlar om så blir det svårare att lösa problemet. Med fel diagnos botas inga sjukdomar.
Om det istället uteslutande hade varit unga kvinnor som kastat stenar, krossat rutor och anlagt bränder så hade vi haft en livlig diskussion om vad det är som får unga kvinnor att ta till våld. Men nu är det ”business as usual” och vi är så vana vid det manliga våldet att vi inte ens längre ser att det är just det – manligt våld. Mäns våld kostar det svenska samhället enorma summor varje år. 80 % av alla brott begås av män. Av de som är dömda för våldsbrott är 94 % män och 6 % kvinnor. Det är män som våldtar, slår och dödar kvinnor men också som slår och dödar andra män. Mäns våld är ett gigantiskt samhällsproblem som drabbar alla i samhället. Rädslan för mäns våld begränsar flickors och kvinnors hela liv men det är faktiskt pojkar och män som i högst utsträckning drabbas av mäns våld.
Det är dags att vi på allvar gör upp med de destruktiva och våldsamma delarna i mansrollen. Ja förorterna som brinner är socialt utsatta, ja arbetslösheten är hög och skolresultaten låga, ja det finns ett utanförskap och ja upploppen har självklart en klassdimension. Men det är inte alla ungdomar som tar till våld. Fredrik Reinfelt ska ha en eloge för att han är en av få som har sagt rent ut att detta uteslutande handlar om ”arga unga män”. De långsiktiga lösningar som har föreslagits med satsningar på jobb och skola är självklart viktiga. Men jag önskar att vi utöver detta skulle tala mer om hur vi skapar en mer konstruktiv mansroll där vissa pojkar inte får respekt av att sätta skräck i sin omgivning och utöva våld.
Vi måste också med kraft motarbeta den antipluggnorm som sprider sig bland pojkar i flera samhällsklasser. Pojkar har nu lägre betyg än flickor i alla ämnen utom idrott och så många som en fjärdedel av alla pojkar kan inte läsa och förstå krävande texter. Det är ingen högoddsare att majoriteten av våldsverkarna tillhör denna grupp. För många av dessa pojkar är satsningar på förskolan än viktigare än satsningar på skolan. Forskning visar att förskolan i ännu högre grad än skolan kan utjämna livschanser. Då måste vi se till att dessa pojkar går i förskolan. Ett uppenbart första steg är att avskaffa det direkt skadliga vårdnadsbidraget och att ge barn till föräldrar som inte arbetar samma rätt till förskolan som andra barn.
Vi behöver fler konstruktiva manliga förebilder överallt där våra barn och unga finns och satsningar på fler män i förskolor, skolor och fritidsaktiviteter är viktiga. De viktigaste manliga förbilderna är dock papporna och idag är allt för många pappor helt frånvarande och en femtedel av alla pappor tar inte ut någon som helst föräldraledighet. Detta måste ändras! Det är dags att vi på allvar gör upp med de destruktiva och våldsamma delarna i mansrollen.
Cecilia Elving 