Jag älskar Pride. Kärlek. Respekt. Öppenhet. Att få vara den man är och älska den man vill. Det borde vara självklart men är inte alltid det. Inte ens här, i fantastiska Sverige där till och med ÖB deltar i prideparaden, sjungande. Jag älskar Pride men har en klump i magen. För de rättigheter som borde vara självklara men ännu inte är det är mindre självklara i år än förra året. Det går snabbt nu. Kalla vindar blåser sig allt starkare i ett ständigt hårdnande debattklimat. HBTQIA rättigheter ifrågasätts. Kvinnors rättigheter likaså.
Klumpen i min mage har egentligen suttit där sedan Almedalen. Kombinationen av NMRs hotfulla närvaro och hatet som strömmade emot mig efter en kort film på facebook där jag lyfte att SD kraftigt vill begränsa den svenska aborträtten tog energi. Men det som var verkligt nedslående var att delta i paneldebatter, seminarier och samtal där vi alla var rörande överens om att SRHR och HBTQIA rättigheter i Sverige utmanas allt mer. Det vill säga, alla vi som var inbjudna var rörande överens. För liksom i partiledardebatten på Pride så var elefanten i rummet, SD, inte välkommen. Inte en enda gång.
Jag har stor förståelse för det men börjar undra om det är rätt strategi. Den uppblåsbara plastelefanten på scen under partiledardebatten på Pride (som skulle representera Åkesson som inte blivit inbjuden) var en succé för den redan frälsta publiken, men bidrog till den ökande polariseringen. En slags vuxenmobbning som säkerligen bara gynnar SD. Just nu sker alldeles för lite dialog. Vi pratar nästan uteslutande med dem som tycker ungefär likadant som oss själva. Och vi pratar för mycket och lyssnar för lite. Vi behöver bli bättre. Snabbt. Sverigedemokraternas framgångar är ett hot mot HBTQIA rättigheter. Europride är inte bara fest utan också allvar. I år mer än på länge.
Foto: QX
Cecilia Elving 