Jävla rövknullare! Fjolla! Bögjävel!
De coola killarna sitter längst bak i klassrummet och häver ur sig vidrigheter mot RFSLs informatör som försöker prata med högstadieklassen. Glåporden börjar som viskningar men blir undan för undan allt högre. Läraren har helt abdikerat sitt ansvar och lämnat klassrummet. Jag är väl 15-16 år och blir allt mer ledsen och frustrerad. Jag försöker att få tyst på killarna men lyckas inte. Det är mitten av nittiotalet och de coola killarna tycker sig ha en oinskränkbar rätt att trakassera en ”jävla bög”.
De senaste tjugo åren har Sverige tagit gigantiska kliv framåt gällande hbtq-personers rättigheter och stora attitydförändringar har skett. Jag hoppas och tror att det som skedde i mitt klassrum inte skulle kunna hända i Sverige idag. Samtidigt finns det alldeles för mycket kvar att göra och allt går inte framåt.
Temat för Stockholm Pride som började igår är vardag. Vi har långt kvar tills alla hbtq-personer i Sverige har samma rättigheter och framförallt, samma möjligheter, som heterosexuella har. Den psykiska ohälsan bland hbtq-personer, och särskilt bland transpersoner är allt för hög. Många hbtq-personer blir diskriminerade och/eller utsatta för hatbrott. Unga hbtq-personer som lever i en strikt hederskultur blir utsatta för ett starkt förtryck.
Nu på lördag kommer jag att gå i pride paraden som stolt folkpartist tillsammans med bl.a. alla (!) Folkpartiets ministrar. Folkpartiets kampanj i Stockholm Pride heter ”låt tusen barn blomma.” Den handlar om att alla barn och ungdomar ska få tusen möjligheter istället för två. Barn och ungdomar ska få lov att blomma ut utan att begränsas av sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. Mycket arbete återstår innan hbtq-personer har lika rättigheter och möjligheter så jag hoppas att vi ses på Pride.
Det här inlägget publicerades på Stockholmsbloggen den 31 juli.
Cecilia Elving 