Det känns som att jag har vunnit högsta vinsten på lotto. Jag har fött ett helt friskt barn och jag har kommit ur förlossningen helskinnad – jag har inte gått sönder någonting. Inte ett enda litet stygn har jag fått. Eufori! Den känslan sitter kvar tills kvällen efter förlossningen när jag sitter på toaletten och plötsligt känner hur någonting trillar ut. Eller snarare trillar ner. En stor bulle av någonting som jag aldrig har sett förut ramlar plötsligt ner och tittar fram ut ur slidmynningen. Vad i helvete är det som händer?!!
Jag googlar och inser att det är någon slags framfall, prolaps, och blir förvånad och lite förbannad över hur vanligt det är. Svenska siffror pratar om att 30 % av alla kvinnor drabbas och en stor studie från Yale säger att framfall drabbar 50 % av alla amerikanska kvinnor och att 11 % av amerikanska kvinnor behöver opereras. Så varför har jag knappt hört talas om framfall förut? Dagen efter ringer jag till mödravårdscentralen som säger att ”det är helt normalt och vad bra att den bara har trillat fram en gång. Du har fött två barn vaginalt på bara två år, det är en stor belastning på kroppen. Det är bara att knipa”.
Ytterligare en dag senare ramlar bullen ner igen och den här gången vill den inte dra sig uppåt. Nu har MVC stängt, det är lördag, och jag ringer istället till sjukvårdsupplysningen. För första gången jag har varit med om är det en manlig sjuksköterska som svarar. Han verkar lite besvärad och det är jag också. Jag tycker egentligen att såna här ”underlivsfrågor” är jobbiga att prata om som jag skriver här . Jag skriver bara detta ur en stark feministisk övertygelse att så länge vi inte vågar prata om dem så kommer kvinnor att få sämre vård och sämre hälsa än vad vi skulle kunna ha och förtjänar. Det privata är politiskt, det går inte att komma ifrån.
Den manliga sjuksköterskan frågar om mina symptom. Så här går konversationen:
På kvällen sitter jag och googlar om framfall. Jag tittar på bilder och läser rapporter och diagnostiserar mig själv. Så kommer jag fram till att jag har fått livmoderframfall av den närst värsta eller kanske till och med värsta sorten, total prolaps. Kanske kommer min livmoder att behöva opereras bort.
Jag gråter och jag är förbannad. Det här hade kunnat undvikas om jag hade gjort ordentligt med knipövningar efter förra förlossningen. Jag tittar igenom pärmen som jag har sparat från Alexanders födelse med de typ 15 olika broschyrer som jag fått från förlossningen och från BVC. Jag har sparat allt och jag har läst allt. Men inte en enda liten broschyr om knipövningar och hur man ska göra dem. Inte en rad om framfall och hur vanligt det är. Samma sak efter den här förlossningen. En enda mening berörde mitt underliv. En barnmorska sa ”det är viktigt att du kommer igång med knipövningarna direkt”. Som om alla visste hur man gjorde, som att det var enkelt, som om det inte fanns undersökningar som visar att över 30 % av alla kvinnor kniper helt fel. Självklart borde jag ha knipit mer men jag hade liksom lite annat att tänka på när Alexander var liten. Hade jag vetat om att min livmoder kunde ramla ner och lägga sig i slidmynningen hade jag sett till att prioritera knipandet på ett helt annat sätt, det är ett som är säkert!
På måndagen har vi efterkontroll av bebisen på förlossningen och jag ber att bli undersökt. Det visar sig att min livmoder sitter där den ska. Min egen diagnos var helt fel. Visst har jag framfall, men det är en liten del av den främre slidväggen som har ramlat ner och det kan helt gå tillbaka med bäckenbottenträning. Den här gången får jag en ordentlig (muntlig) instruktion om hur jag ska göra knipövningarna och efter två ytterligare dagar är alla symptom nästan borta. Jag ska på återkontroll om tre veckor och förhoppningen är att jag då kommer att vara helt återställd.
Men här kommer ett förslag till Stockholms läns landsting: ta fram en broschyr om bäckenbottenträning efter förlossningen och ge till alla kvinnor som har fött barn. Ta fram en bäckenbottenträningsapp som vi kan använda medan vi ammar (eller flaskmatar). Se över eftervården efter förlossningar. Med tanke på hur högt vi prioriterar våra allra minsta medborgares hälsa, är det verkligen rimligt att vi lägger så lite fokus på eftervården av deras mödrar?
Cecilia Elving 
Cecilia, just på grund av berättelser som dina är jag livrädd inför att föda barn. Vill inte sabba mitt underliv för all framtid. Är högerinriktad men lutar just nu åt S eller MP eftersom de har mer konkreta löften för just förlossningsvården. Du verkar dock i varje fall ha förstått en del av problematiken, vad har du för mål/strategi kring förlossningsvård och hur stora bedömer du dina chanser att driva igenom dessa givet att högre placerade namn verkar ha andra prioriteter? (Fp pratar förvisso om mer lön till barnmorskor men ganska lite om konkreta mål – jmf. es S och MP som säger att deras mål är 1 barnmorska per förlossning i slutskedet, inte 1/2 eller 1/3 som nu.)
GillaGilla
Hej Nathalie, Tack för dina frågor. Jag tycker att Folkpartiet har en bra politik för förlossningsvården även om jag själv driver på för att vi ska gå ännu längre i vissa frågor. Här hittar du mer information:
Folkpartiet har också att upp ett konkret mål om att varje födande kvinna ska ha en barnmorska hos sig under den aktiva fasen av öppningsskedet och under hela utdrivningsskedet. Skillnaderna mellan S, MP och FP i synen på förlossningsvården är inte så jättestora men skillnaden mellan FP och V är gigantiska. Privatdrivna BB Stockholm och BB Sofia har bland de bästa resultaten och nöjdheten och dessa vill V lägga ner. Jag tycker att det är avgörande att födande kvinnor får känna sig trygga och vad som skapar trygghet är olika för olika kvinnor. Jg vill själv föda med så små interventioner som möjligt i en hemlik miljö men det passar inte alla. Jag vill också att kvinnor själva ska få välja MVC och BVC. 1/4 av alla kvinnor i Stockholm har valt privata Mamma Mia som V vill lägga ner.
Vad det gäller mina möjligheter att påverka FPs politik för förlossningsvården så ser jag dem som mycket goda. Redan idag, när jag inte har några uppdrag i landstinget utan bara är kandidat, så har jag fått vara med och påverka Folkpartiet i Stockholms läns förlossningspolitiska program.
Vänliga hälsningar,
Cecilia Elving
GillaGilla
Hej, nu ser jag visserligen att det här inlägget inte var helt nytt, men jag antar att du som jag inte riktigt har lämnat frågan om kvinnors hälsa. Hittade hit efter att jag googlade efter ”patientberättelser”, jag är alltså själv inom vården och jobbar riktat med kvinnohälsa och just bäckenbotten… Följande inlägg skrev jag i helgen, på samma tema – om varför det snackas så lite om bäckenbotten för nyblivna mammor. Hoppas du mår bra nu och tack för att du lyfter ett så viktigt ämne!
http://bakingbabies.se/2015/10/10/tankar-om-forlossningseftervard-och-knipovningar-respons-till-hormonerohemorrojder/
GillaGilla
Hej Mia, tack för din kommentar. Toppen att du hittade till min blogg så att jag nu har hittat till din! Du har kloka tankar om eftervården och jag ses gärna för en lunch/fika för att prata vidare om dina tankar. Jag sitter nu i landstingsfullmäktige i SLL och fokuserar på barn och förlossningsvård. Om du kan tänka dig att ses så kontakta mig på cecilia.elving@folkpartiet.se.
GillaGilla