Jag ligger på en sjukhusbrits och gråter. Känslorna svämmar över och blir till stora tårar som rullar ner för mina kinder. Tårar av glädje, tacksamhet och lättnad. Allt ser bra ut! På skärmen ovanför mig ser jag det liv som växer inuti mig och som sparkar med armar och ben och plötsligt stoppar in tummen i munnen. Om allt går som det ska så blir det ett barn i början av mars, en lillebror till Alexander.
Varannan minut dör en kvinna någonstans i världen till följd av graviditetsrelaterade komplikationer. För mig, som har den stora turen att få föda barn i Sverige, är risken att jag dör i mars 1 på 14 100. För kvinnor i Kongo är risken 1 på 13. Varje år dör fler människor, kvinnor och spädbarn, på grund av bristande mödravård än i aids, malaria och tuberkulos tillsammans. Problemet är troligen ännu större än den officiella statistiken visar. Ny forskning visat exempelvis att mödradödligheten i Sverige är 64 % högre än vi tidigare har trott. Sverige har en stor uppgift att vara en stark röst i världen i kampen för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa.
Som ett av världens säkraste länder att föda barn i är Sverige ett föregångsland. Men även här finns stora förbättringar att göra. Under min första graviditet upplevde jag att ju större min mage blev, desto fler ville berätta om sina förlossningar. Det var djupt skakande att höra att så många av mina vänner och kollegor har haft traumatiska förlossningsupplevelser. Det var berättelser om stressade barnmorskor, om narkosläkare som aldrig kom med den utlovade epiduralen, om känslor av ensamhet och övergivenhet, skräck och panik.
I Sverige år 2013 uppvisar var tredje barnmorska tecken på utbrändhet och lika många funderar på att lämna yrket. Nästan varannan kvinna som fött vaginalt får någon form av komplikationer och över fyra procent, betydligt fler än i övriga nordiska länder, får så svåra bristningar att deras ändtarmsmuskel skadas. Det vill jag ändra på! Jag kandiderar i provvalet till Stockholms läns landsting och förlossningsvården är min hjärtefråga.
Jag vill utveckla förlossningsvården med fokus på att skapa en trygg och positiv upplevelse för den födande kvinnan och att reducera förlossningsskadorna. Dessa två saker hänger ihop. De flesta förlossningar blir enklare och säkrare om den födande kvinnan känner sig trygg och kan slappna av trots smärtan. Stress och oro kan istället förlänga och försvåra förlossningen. Att lyckas slappna av under intensiv smärta – timmar, ibland dagar, i streck- är en enorm prestation som för de allra flesta kvinnor kräver hjälp av olika andnings- och avslappningstekniker, smärtlindring och framförallt trygga stödpersoner och barnmorskor. Födande kvinnor måste få känna sig starka, inte maktlösa och deras individuella behov och önskemål måste tas på allvar.
Jag vill att alla kvinnor i Sverige själva ska få välja om de vill föda vaginalt eller med kejsarsnitt, att antalet förlossningsplatser ska byggas ut och att barnmorskornas arbetssituation ska förbättras. Jag vill också se en utredning av hur en större integrering av doulor i förlossningsvården kan se ut och jag vill att landstinget ska subventionera evidensbaserade förberedelsekurser.
Själv ser jag fram emot min förlossning. Jag kommer, precis som förra gången, att föda med en närvarande partner, en doula och med hjälp av den fantastiska tekniken ”föda utan rädsla”. När jag födde Alexander kände jag mig trygg, stark och stolt. Så vill jag att alla födande kvinnor ska få känna. Det vill jag kämpa för i landstinget.
Det här blogginlägget kommer från en krönika i tidningen NU nr 43 som publicerades idag, den 24 oktober.
Cecilia Elving 
Cecilia. Är det inte bättre med stöd för kvinnor så att de vågar föda vaginalt (som ju trots allt är bättre för bebisen) än att bara rakt av få välja? Maja
GillaGilla
Hej Maja,
Tack att du ställer den frågan! Jag hade bara ca 3000 tecken till krönikan känner att vissa frågor därför blev för ytligt beskrivna. I de allra flesta fall är det säkrare för både mamman och barnet med en vaginal förlossning än kejsarsnitt. Vården har en stor uppgift att skapa trygghet och ge verktyg och stöd så att så många kvinnor som möjligt känner sig trygga inför en vaginal förlossning. Jag tycker dock att det är oetiskt tvinga kvinnor som är skräckslagna inför att föda vaginalt att göra det. Idag godkänns inte psykologiska anledningar till kejsarsnitt, som kraftig förlossningsrädsla, tidigare trauman etc överallt som tillräcklig anledning. Det tycker jag är fel.
GillaGilla
Och grattis förresten! Jag vet många som beviljats snitt av psykologiska orsaker. Man måste träffa en läkare och motivera varför men det tycker jag är helt rätt.
GillaGilla
Maja, jag tycker att det är bra med t.ex. aurorasamtal och med att noga prata igenom fördelar och nackdelar med kejsarsnitt med den gravida kvinnan och inte bara bevilja snitt utan diskussion. De Nationella medicinska indikatorerna på kejsarsnitt på moderns önskan tycker jag är bra. Men hur de används i praktiken verkar skilja sig åt allt för kraftigt runt om i landet och från sjukhus till sjukhus. För några år sedan bestämde sig t.ex. Östra sjukhuset i Göteborg för att kvinnor med bara psykologiska orsaker till snitt fick betala för kejsarsnitt själva. Det tycker jag är helt orimligt.
GillaGilla
Så här tycker jag: Det finns fördelar och nackdelar med kejsarsnitt för både mamman och barnet. Exempelvis minskar kejsarsnitt risken för allvarlig syrebrist och andra svåra förlossningsskador. Sammantaget så är de medicinska riskerna lägre vid en vaginal förlossning än för de kvinnor som genomgår planerat kejsarsnitt utan medicinsk indikation. Därför är det bra att Sverige har en lägre andel kejsarsnitt (ca 17 %) än de flesta jämförbara länder. Det är viktigt att ge kvinnor som önskar kejsarsnitt adekvat information och rådgivning. Men idag måste en kvinna som önskar kejsarsnitt redovisa skälet till sin önskan och det är vårdgivaren, inte den födande kvinnan själv, som avgör om skälen är tillräckligt tungt vägande.
De flesta kvinnor som önskar kejsarsnitt utan medicinska skäl är omföderskor med traumatiska förlossningsupplevelser i bagaget. Sociala medier fullständigt svämmar över av hjärtskärande historier från kvinnor med svåra förlossningsskador, med erfarenheter av sexuella övergrepp och andra mycket starka skäl till förlossningsrädsla som kämpar för att få föda med kejsarsnitt. De allra flesta av dem får i slutändan det önskade kejsarsnittet men för många dröjer beskedet i flera ångestfyllda månader och många tvingas att genomgå långa psykosociala utredningar. Undersökningar visar att det finns stora skillnader i bedömningarna mellan olika sjukhus och mellan olika läkare.
Det är dags att det är kvinnorna själva som, med rätt stöd och information, får det sista ordet om hur de vill föda sina barn. De allra flesta kvinnor kommer även i fortsättningen att välja att föda vaginalt. I dag är andelen som föder med kejsarsnitt utan medicinsk indikation i Sverige under 2 % av alla förlossningar och det finns ingen anledning att tro att den siffran kommer att öka märkbart om kvinnors önskan att själva få välja förlossningssätt äntligen respekteras.
GillaGilla
Bra Cecilia att du arbetar för en trygg förlossning med tillräckligt många förlossningsplatser och barnmorskor! Det finns få tillfällen i livet när man känner sig mer utelämnad och maktlös som när man ska föda ett barn. Då är tryggheten att veta att det finns en plats för mig att föda på och en barnmorska som tar hand om mig avgörande.
Eftersom två av våra fyra barn har behövt neonatalvård efter förlossningen skulle jag också vilja slå ett slag för att förlossningsklinikerna ska finnas i närheten av just neonatalavdelningar. Som nybliven mamma blir du annars kvar där du har förlösts men ditt barn hamnar på en neonatalavdelning på ett annat ställe. Inte bra alls, vare sig för mamma eller barn!
GillaGilla
Så viktigt Cecillia! Precis som du brinner jag för frågan om förlossningsvården. Tack för viktiga tankar och statistik.
GillaGilla
Tack Louise!
GillaGilla
Ping: Jag är trött på att vara slagträ i debatten om förlossningsvården | Cecilia Elving