Kommer hem efter ett långt folkpartimöte till en sovande ettåring. Står ett tag i hans rum och lyssnar till världens vackraste andetag. Det värker i hjärtat att jag inte fick se honom i kväll. Tänker tanken – var det här mötet värt det? Är det värt det att vara politiskt engagerad?
Igår presenterades SCBs studie Folkvaldas villkor i kommunfullmäktige. Studien analyserar vilka som kandiderar och väljs till uppdrag, hur avhoppen ser ut under mandatperioden samt folkvaldas upplevelse av sin tid i kommunfullmäktige. Studien är deprimerande läsning för alla som tycker att det är viktigt att våra politiker ska spegla samhället. Kvinnor, unga (18-29 år) och utrikes födda är under representerade bland dem som nomineras i kommunfullmäktigeval. Tendensen är tydligare ju tyngre poster det handlar om. Dessutom lämnar unga och kvinnor i högre utsträckning sina uppdrag i fullmäktige under mandatperioden. Det är också en högre andel av dem som är nya i politiken som hoppar av. 60 % av alla dem som hoppar av anger privata skäl som anledning. Av de unga är siffran 80 %. De privata skälen är främst att det är svårt att kombinera politiken med sitt arbetsliv och familjeliv.
Jag är inte förvånad. Politik är en mycket tidskrävande sysselsättning. Om man läser kommentatorsfälten på vilken av våra större tidningar som helst så framstår rollen som politiker som enkel, glamorös och extremt lukrativ. Det verkar nästan ha blivit någon slags sanning att politiker är korrupta och tjänar massor av pengar för i bästa fall mediokra insatser. Jag hittade en kommentar i en artikel om situationen i sjukvården som ganska väl sammanfattar mångas syn:
“Dagens politiker har sin egen lilla gräddfil till sjukvård. Som politiker behöver man inte oroa sig för någonting som sjukvård eller arbetslöshet eller att betala för sitt uppehälle och resor m.m. Det kan ju alltid kombineras med lite politik så blir det ett tjänste tillfälle som medborgarna betalar för. Som politiker kan man alltid trixa så att samhället betalar notan.”
Jag engagerade mig i politiken våren 2009. Under de här åren har jag aldrig stött på några oärliga politiker (även om de så klart finns) och jag har bara mött ett fåtal som tjänar några större pengar på politiken. För de allra flesta (mig inklusive) är nog politiken snarare något som kostar pengar. För att kunna lägga den tid som krävs får många gå ner i arbetstid, eller åtminstone satsa betydligt mindre på sitt vanliga jobb än vad de hade kunnat göra annars, med sämre löneutveckling och karriärutveckling som följd.
Med dagens villkor är det inte konstigt att det är lättare att engagera sig politiskt för pensionärer, de som inte har barn (eller inte har huvudansvaret för barn) och för dem som har råd att satsa mindre på sina ordinarie arbeten och/eller arbeta deltid. Om vi vill ha de allra bästa politikerna och vill att våra politiker ska spegla det samhälle vi bor i måste politikens villkor kanske i vissa fall bli mer, inte mindre, generösa. Vi behöver på allvar se över hur vi t.ex. kan ge fler småbarnsföräldrar möjlighet att engagera sig politiskt. Vilka tider är mötena förlagda? Hur många och hur långa behöver mötena vara och kan de ibland göras i en annan form (såsom telefonmöten och möten via nätet)? Kan vi ibland hjälpa föräldrar med barnpassning?
Så är det värt det? Var kvällens möte värt att jag inte fick umgås med min fantastiske son? I det här fallet blir svaret Ja! Ikväll har jag fått lyssna till (och dessutom fått ställa två frågor till) Sveriges eminenta jämställdhetsminister Maria Arnholm. Jag har fått träffa mängder av trevliga människor och fått lyssna på och delta i intressanta debatter. Det finns kvällar när jag mycket hellre hade varit hemma med min familj än att delta i något utdraget och ganska tråkigt möte men oftast upplever jag att det ger otroligt mycket att vara politiskt engagerad. Jag önskar bara att fler fick chansen.
Cecilia Elving 
Hej,
Dagens teknik borde kunna underlätta för politiken på flera sätt. Ett exempel vore att crowdsourca debatter till folk i fler och mer flyktiga konstellationer, där alla involverade är intresserade och bryr sig om frågan.
Det skulle i nästa steg upplösa behovet av kommunfullmäktige-möten som känns långdragna och tråkiga. Dvs i slutändan kanske ännu färre yrkespolitiker eller halvtidshobbypolitiker och istället fler men mindre belastade ideella intressepolitiker. Skulle vara intressant vad du tycker om detta, om jag bara genom att läsa denna enda post från dig placerar dig i facket halvtidshobbypolitiker.
Mvh, Sigge
GillaGilla
Hej Sigge,
Vad roligt att du har hittat till min helt nystartade blogg! Jag tycker att tanken om att crowdsourca debatter är intressant och ser det som en möjlighet för ökad dialog mellan medborgare och politiker. Ofta så försöker man skapa medborgardialog genom att bjuda in till fysiska möten som inte är särskilt välbesökta istället för att försöka komma dit folk är. Nätet ger ju strålande möjligheter til dialog, både genom bloggar, facebook m.m. Däremot så tycker jag att den representativa demokratin är den bästa modellen. Jag anser att kommunfullmäktige och kommunfullmäktigemöten behövs men formerna kan man så klart se över (just kommunfullmäktige är kanske i och för sig en av de mötesformer i politiken som är svårast att göra något åt; ) I den modell som du förespråkar finns det ju ingen som kan avkrävas ansvar och dessutom ingen/sämre kontinuitet.
GillaGilla
Att lägga ut till ”de som bryr sig” rätten att besluta i de frågorna tycker jag verkar dumt. Vi har god anledning att behålla en representativ demokrati genom vilken vi väljer företrädare som ges uppdraget att fatta beslut fullmäktige, nämnder, utskott, kommittéer eller riksdag. Däremot torde modern teknik och moderna arbetsformer kunna underlätta för fler att ta sig an rollen som folkvald representant. Vi har i Sverige förhållandevis få yrkespolitiker och de har förhållandevis låg ersättning jämfört med omvärlden. Jag ser det som ett tudelat problem med dagens förutsättningar för politiskt engagemang.
1. Många stängs ute från det politiska för att det inte går att kombinera med att sörja för ens familj. Antingen för att det tar för mycket tid från familjen eller för att man måste kunna gå ner i arbetstid för att kunna fullgöra uppdraget på ett bra sätt. I det senare fallet går det ut över familjens inkomst och möjligheten att upprätthålla en viss levnadsstandard.
2. Andra stängs ute från det politiska för att alternativkostnaden för att lägga tid på politiken blir för hög. Att avstå en karriärmöjlighet, avstå utveckling av det egna företaget, avstå möjligheten till forskningsframsteg eller att avstå möjligheten till annan personlig utveckling kan vara väldigt svårmotiverat då ersättnngen för det politiska engagemanget ofta är negativ. Både vad gäller att det kostar mer att utöva sitt engagemang än vad ersättningen täcker och vad gäller den påverkan ens politiska engagemang kan få på ens privatliv i form av inskränkningar av personlig integritet. I vissa fall kan politiskt engagemang leda till direkt obehag när meningsmotståndare tar till allt från förtal till hot om och utövande av fysiskt våld mot den som misshagar dem.
Vi behöver skapa bättre förutsättningar för de folkvalda att utföra sitt ämbete. Jag tror inte vi når bättre resultat och en mer genomtänkt samhällsutveckling genom att ytterligare underminiera den representativa demokratin.
GillaGilla
Thomas, jag håller helt med dig i det du skriver. Sedan tror jag också att det finns en hel del andra faktorer som utestänger folk från att engagera sig politiskt och den allra vanligaste är nog tyvärr så enkel som att ingen har frågat dem om de vill bli medlemmar i något parti eller vill kandidera till något uppdrag. Däremot så finns det några få mycket märkliga och alldeles för generösa ersättningar till politiker som bör ses över där inkomst – och pensionsförmånerna för riksdagsledamöter är i en klass för sig.
GillaGilla