Tvekan

Det kliar i fingrarna. Det har gjort det ett tag nu. Jag vill skriva! För det finns ju så mycket att skriva om. Så mycket att vara arg eller glad över, så många strider att utkämpa, så många slag att vinna. Men jag tvekar. Jag har gjort det ett tag nu. Dels så är det ju det där med TIDEN, och den eviga frågan om vad man ska lägga TIDEN på. Dels så är jag evinnerligt dålig på “good enough” och är orolig över att ha ständig prestationsångest inför skrivandet. Men när jag rannsakar mig själv så inser jag att jag också tvekar eftersom jag så väl vet vad konsekvenserna av att blogga kan bli. För jag vill ju inte blogga om mat (det är knappast intressant att veta vilken färdigmat jag köpte senast), skönhet (som för tillfället är ganska nedprioriterat i mitt liv) eller mode (jag älskar att ha fina kläder men är patologiskt ointresserad av klädtrender).

Jag vill skriva om politik, feminism och min vardag. Hur det är att vara en politiskt engagerad småbarnsförälder och försöka leva i ett lyckligt och jämställt förhållande. Det privata är politiskt- och det är precis där, i gränslandet mellan det privata och det politiska som jag vill blogga.

Men år 2013 finns det fortfarande alldeles för många män som tycker att kvinnan ska tiga i församlingen. Kvinnor som bloggar, och särskilt kvinnor som skriver om jämställdhet och feminism, riskerar näthat och hot. Bortom tidningsrubrikerna om #näthat mot kvinnliga kändisar och journalister finns vanliga, betydligt mindre kända flickor och kvinnor som hotas bara för att de uttrycker sina åsikter på nätet. Jag känner flera av dem. De är alla fantastiska, starka och modiga kvinnor. Jag beundrar dem men undrar om jag är lika stark? Jag tror att jag skulle bli fruktansvärt upprörd över hån och könsord, livrädd över våldtäktshot och fullständigt paralyserad av skräck över hot mot mitt barn. Så varför utsätta sig för sådant? Varför inte bara fortsätta att driva jämställdhetsagendan i den skyddade sfären av Liberala Kvinnor och Folkpartiet Liberalerna?

Men så tänker jag att det är ju precis det här de vill, trollen, hatarna, männen som hatar kvinnor. De vill inte bara tysta de offentliga kvinnorna utan vill även att helt vanliga, anonyma kvinnor som jag ska tänka tanken “är det värt det” innan vi kastar oss ut i offentligheten. De vill att vår slutsats ska bli “nej, det är inte värt det”, så att vi tiger i församlingen. Den tanken får mig att sluta tveka och börja skriva. Mitt allra första blogginlägg.